071208 Forum, Køpenhamn - The change was made uptown, and the Big man joined the band
Hur formulerar man det faktum att man før ganska exakt tolv timmar sen bildligen blev øverkørd av en ångvælt?
Att jag den sista halvtimmen de facto knappt orkade lyfta armarna, æn mindre sjunga med?
Detta i en konsert som med Springsteenmått ær tømligen kort med sina ca 130 minuter.
Svaret finns redan i inledningen av showen.
Konserten må vara kort, men Bruce och hans gamla kæra E Street Band øppnar i Radio Nowhere på en nivå som ær smått osannolik før farbrøder nærmare de sextio.
Maken till intensiva dryga två timmar har jag aldrig någonsin upplevt.
Det faktum att de spelar på Forum infør den smått otroligt låga publiksiffran 6000 pers gør givetvis sitt till(Henric, min tacksamhetsskuld øver denna biljett kommer aldrig kunna återgældas).
Konserten ær, naturligtvis, fruktansvært bra.
Vi får vare sej Night, Jungleland, Thunder Road, Candy´s room eller någon av de dær låtarna vi drømde om innan konserten, men det spelar ingen roll.
Istællet får vi en version av Darkness on the edge of town som ær så oerhørt maffig att man sitter limmad mot bakre væggen i Forum.
Nær gamle Clarence tutar lur i She´s the one førflyttas vi till en gympahall i nordøstra USA någontans runt augusti 1978.
The Promised land...øgonblicket nær saxsolot går øver i munspelet i mitten av låten ær bara....ja.....
The River. Ryktet gick att de soundcheckat den och maken till allsång vete tusan om jag nånsin upplevt.
Nær Bruce direkt efter låten med ett flin øra till øra pekar på professor Bittan som går loss i introt till Tenth Avenue Freeze-Out ær det så bra som det øverhuvudtaget kan bli med detta band på scen.
Makaløst!!
Den stadiga sviten från Devil´s Arcade till Badlands via The Rising, Last to Die och Long walk home ær en ren uppvisning.
Men konserten ær inte perfekt.
Problemen finns, som jag hela tiden noterat, i førsta delen av extranumren.
Girls in their summer clothes ær fullstændigt malplacerad och hur mycket jag æn ønskat høra Kitty´s Back så ær den en temposænkare dær det istællet borde vara førsta och andra steget i femstegsraketen mot stjærnorna.
Det ær førbannat synd.
Jag tar hellre "struntlåtar" som Ramrod, Hungry Heart eller varfør inte Out in the street som de førsta stegen infør uttrædet ur atmosfæren i och med trippelsviten Born to run/Dancing in the dark/American Land.
Slutklæmmen ger mej svidande handflator, førlorad røst och kramp i vaderna.
Men jag blir inte totalt knockad.
Det får vænta till 4th of july, 2008.
Att jag den sista halvtimmen de facto knappt orkade lyfta armarna, æn mindre sjunga med?
Detta i en konsert som med Springsteenmått ær tømligen kort med sina ca 130 minuter.
Svaret finns redan i inledningen av showen.
Konserten må vara kort, men Bruce och hans gamla kæra E Street Band øppnar i Radio Nowhere på en nivå som ær smått osannolik før farbrøder nærmare de sextio.
Maken till intensiva dryga två timmar har jag aldrig någonsin upplevt.
Det faktum att de spelar på Forum infør den smått otroligt låga publiksiffran 6000 pers gør givetvis sitt till(Henric, min tacksamhetsskuld øver denna biljett kommer aldrig kunna återgældas).
Konserten ær, naturligtvis, fruktansvært bra.
Vi får vare sej Night, Jungleland, Thunder Road, Candy´s room eller någon av de dær låtarna vi drømde om innan konserten, men det spelar ingen roll.
Istællet får vi en version av Darkness on the edge of town som ær så oerhørt maffig att man sitter limmad mot bakre væggen i Forum.
Nær gamle Clarence tutar lur i She´s the one førflyttas vi till en gympahall i nordøstra USA någontans runt augusti 1978.
The Promised land...øgonblicket nær saxsolot går øver i munspelet i mitten av låten ær bara....ja.....
The River. Ryktet gick att de soundcheckat den och maken till allsång vete tusan om jag nånsin upplevt.
Nær Bruce direkt efter låten med ett flin øra till øra pekar på professor Bittan som går loss i introt till Tenth Avenue Freeze-Out ær det så bra som det øverhuvudtaget kan bli med detta band på scen.
Makaløst!!
Den stadiga sviten från Devil´s Arcade till Badlands via The Rising, Last to Die och Long walk home ær en ren uppvisning.
Men konserten ær inte perfekt.
Problemen finns, som jag hela tiden noterat, i førsta delen av extranumren.
Girls in their summer clothes ær fullstændigt malplacerad och hur mycket jag æn ønskat høra Kitty´s Back så ær den en temposænkare dær det istællet borde vara førsta och andra steget i femstegsraketen mot stjærnorna.
Det ær førbannat synd.
Jag tar hellre "struntlåtar" som Ramrod, Hungry Heart eller varfør inte Out in the street som de førsta stegen infør uttrædet ur atmosfæren i och med trippelsviten Born to run/Dancing in the dark/American Land.
Slutklæmmen ger mej svidande handflator, førlorad røst och kramp i vaderna.
Men jag blir inte totalt knockad.
Det får vænta till 4th of july, 2008.