DennisC

Kan ej verifiera trovärdigheten hos källan, men åtminstone jag får gåshud av denna rapport från det pågående arbetet med nya plattan:

Bruce is recording a kick-ass rock record with songs that are socially conscious/politically charged



Ja tack och amen som vi säger i branschen.

..är tillbaka.
Den Springsteen som hängde på sej Esquiren och lirade egenhändigt knäpade låtar som var "larger-than-life".

Den Springsteen som gav en vilsen 15-åring en identitet och plats i livet för 20 år sen.

Den Springsteen givit mej upplevelser, minnen och vänner för livet.

Den Springsteen som en tisdagskväll i mitten av december 2006 kan gå upp på scen tillsammans med Bobby Bandieras All Star Band och lira 10th Avenue Freeze-Out med åtta blåsare i ryggen.

Den Springsteen som helt enkelt skall se ut så här, på scen i tisdags kväll:

Helt plötsligt dyker det upp en video med Springsteen från den legendariska europaturnén 1985 i perfekt kvalité.
Dancing in the Dark från Paris 29 juni 1985, två veckor efter det klassiska kalaset på Nya Ullevi.
Mannen som lagt ut detta på youtube säger sej sitta inne med mer av den här varan och skall enligt utsago ha ingått i Springsteens turnésällskap under tre turnéer på 1980-talet.
Man kan få våta drömmar för mindre...

Milde jesus vad grejer det finns på youtube.com!!

Veckans goding får bli en gammal favorit i en liveupptagning från 1978.
Muddy Waters med blues-klassikern Mannish Boy.
Här snackar vi potent pensionär.
Blytungt och för jävla bra!!

Bara för att det är världens bästa låt.
Bruce Springsteen & The E Street Band live 20 september 1985.

It´s a town full of losers and I´m pulling out of here to wiiii-iin!!!

Det var första gången jag varit på väg till en Bruce-konsert utan den där julafton-känslan i maggropen.
Inget E Street Band, inga innerliga akustiska tagningar av sina egna låtar ensam på scen.
En turné uppbackad av en platta av 100 år gamla folksånger var allt annat än man hade förväntat sej för bara ett halvår sen.
Så typiskt Springsteen att då göra hela grejen till sin egen.
Det är Springsteen så det stänker om det, trots att låtarna inte alls är hans egna.

En tanke som slår mej under kvällen är, varför i hela friden gjorde han inte en sån här radikal grej redan 1992?
Varför som då lira E Street-musik med sämre musiker än E Street Band?
Det var dömt att misslyckas.

2006 är Bruce en vinnare med sitt nya band.
Kvalitén på musikerna är så oerhört mycket bättre än då.
Faktum är att de i sina bästa stunder piskar självaste E Street Band på fingrarna.
Charles Giordano på piano, orgel och dragspel får en att för en kväll totalt glömma Roy Bittans flinka fingrar.
Trummisen Larry Eagle är flera mil bättre än den hemske Zach Alford från bandet 1992-93, och är grymt tight.
Mark  Andy Thompson på gitarr och sång är soulen personifierad.
Blåset......ja, jisses....sweet lord vilket drag!!!

Låtarna från We shall overcome får helt nytt liv på scen med detta eminenta band, och Bruce själv är ju ett 57-årigt under av fysik och blir bara bättre som publikdomtör och underhållare.
Fenomenala showstoppern Pay me my money down får Spektrum att dansa och sjunga allsång av rent Rosalitiska mått och för en stund saknar jag inte E Street Band ett endaste dugg.

Men....
Det är ändå med en känsla av att detta inte är "på riktigt" som jag lämnar Spektrum.
Jag får inte den där euforiska känslan av de här låtarna som av att höra Clarence Clemons bränna av slutklämmen i Thunder Road.
Jag saknar känslan av den rent organiska samhörighet med musiken och bandet som infinner sej när Springsteen spelar med E Street Band (eller för den delen ensam).
Jag har en riktigt kul kväll och njuter av den lekfulla musikaliteten hos Seeger Session Band, men det där lilla extra som lyfter en Springsteenkonsert till höjder ingen annan tagit mej den finns inte.
Det är ingen tillfällighet att enda gången det verkligen bränner till hos mej är i sviten Devils & Dust/Mrs McGrath/How can a poor man stand such time and live, och i My city of ruins.
Första låten är Springsteens egen, andra låten har ett tydligt antikrigsbudsap och tredje låten har tre Springsteenska originalverser som är ett fett långfinger åt President Bush.
My city of ruins är Springsteens bästa låt på 15 år och framförs här i det definitiva arrangemanget.

Det hade varit oerhört spännande om Springsteen i framtiden tog in Seeger Session Band i studion med eget material som grund.
Då är det inte alls omöjligt att det här skulle lyfta till de där höjder jag saknade igårväll.
Potentialen finns, utan någon som helst tvekan.

Jag skulle ju inte gå den här gången.
Ekonomin satte brutalt stopp för alla planer att fixa biljett plus resa och uppehälle i Stockholm.
Inte så mycket för biljettens skull, utan för alla kringkostnader.
Beslutet att inte gå hade trots allt sänkt mej en inre ro.

Men så tycker kompisen att "bil tur-och-retur Oslo över kvällen behöver ju inte bli så dyrt?".
Njaaa....nääää....men vi har ju ingen biljett?......

Well, well.
Jag vet, jag är en loser.
Men just nu en ganska nöjd sådan:

Vi var fler än några stycken Springsteengalningar som fick svettningar då vi första gången läste att Springsteen skulle släppa en platta med tolkningar av gammal folkmusik associerad med protestsångaren Pete Seeger.
Och det var inte svettningar av vällust.
Detta var definitivt inte vad vi ville ha efter det lågmälda albumet Devils & Dust för knappt ett år sen.
Vi förväntade oss en ny platta med E Street Band och en ny rejäl rock´n´roll-urblåsning.
Det vi nu fick ställa in oss på var en platta med lågmäld akustisk musik mestadels med Springsteen ensam på gitarr och munspel.
Trodde vi.

Vad Springsteen gjort är att samla ihop de musiker som 1998 spelade in låten We Shall Overcome för samlingsplattan Where have all the flowers gone; A tribute to Pete Seeger.
Han har riggat upp bandet i flygeln på gården hemma i New Jersey och tryckt på rec-knappen.
Huvuddelen av bandet i vardagsrummet och de ljuvliga Miami Horns förpassat ut i hallen.
Man har spelat in live under tre dagar och det är uppenbart på den DVD-dokumentär som medföljer plattan att en inte oansenlig mängd whiskyshots har förbrukats.
Resultatet är ett smått osannolikt hopkok på gospel, blues, folk, rock, dixieland och irländskt och över alltihop svävar Phil Spector med sitt wall-of-sound.
Det är banjos, violiner, dragspel, blåssektion och shuffle istället för klockspel, maffiga elgitarrer och Max Weinbergska släggor på trummorna.
Springsteen har slängt pretantionerna över axeln och gjort någonting bara för att han tyckte det var så förbaskat kul.
Resultatet kan enklast beskrivas som befriande.

Man kan tycka att plattan är "dålig", men man kan helt enkelt inte tycka den är tråkig.
Den som inte gillar vad klassiska Miami Horns blåser iväg på denna platta måste sakna hjärta.
Tagningen av Jacob´s Ladder är bland det rusigaste jag hört med Springsteen på platta överhuvudtaget, och detta band har mer gemensamt med det tidiga E Street Band än den tämligen tungfotade (om än sanslöst rockande) 10-mannaversion som åkte runt med The Rising Tour för tre år sen.
We shall Overcome; The Seeger Sessions känns mer och mer som den uppföljare till The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle som aldrig blev.

Plattan kan dock inte, och skall inte, jämföras med Springsteens eget material.
We shall Overcome; The Seeger Sessions är en bagatell i Springsteens katalog.
Jag gillar det jag hör, men det är liksom inte på riktigt.

Men den är gjord med ett enormt hjärta och en stor dos kärlek, och är det något jag önskar att denna platta för med sej så är det att Bruce Springsteen nästa gång baxar in det väldiga E Street band i den där flygelbyggnaden, häller upp whiskyn, trycker på rec och låter det dem lira iväg utan ett massa snåriga overdubs och skit.
Släpp sargen, låt musiken tala och ha kul!!
Det är då det blir som bäst.

Men du Bruce, låt Miami Horns stå jämte Clarence i hallen då, även om det blir jäkligt trångt.

www.wolfgangsvault.com

Detta är adressen att besöka just nu om man diggar gammal hederlig rock´n´roll från sextio- och sjuttiotalet.
Wolfgang är dopnamnet på den legendariske konsertpromotorn Bill Graham som under nämnda årtionde promotade x antal tusen konserter på den amerikanska västkusten i allmänhet och i San Fransisco i synnerhet.
Graham hade den synnerligen goda smaken att banda en stor del av dessa konserter och dessa tusentals timmar fantastisk musik har sen dess legat och samlat damm (nåja) i ett källarförråd.
Tills nu.
Man har nu börjat gräva och katalogisera detta otroliga arkiv och ger via www.wolfgangsvault.com smakprov på dessa inspelningar.
Enorma konsertinspelningar med t.ex. Dylan, Jefferson Airplane, Santana, Springsteen, Grateful Dead, Pink Floyd osv osv osv.
Besök, lyssna och hänförs av en musik som inte längre görs.
Det var bättre förr!

Springsteen, ja.
Rykten har länge cirkulerat att dennes konserter på klassiska Winterland i San Fransisco i december 1978 skulle ha filmats av just Bill Graham.
Ingen har sett dessa videotejper, och det har även spekulerats i att de en gång förstörts i en brand hemma hos Graham.
Nu har det enligt uppgift bekräftats att dessa videoband existerar i detta arkiv.
Knäckande vetskap för en nörd som mej.

Tills dess får vi nöja oss med att Bruce inom en alldeles snar framtid ger sej ut på en ny turnérunda om cirka åtta till tio veckor.
Detta skall enligt tillförlitliga uppgifter offentliggöras denna vecka.

Den 28 februari släpper Springsteen nygammalt livematerial på dubbel-CD.
Det handlar om den i höstas på DVD släppta konserten från Hammersmith Odeon i London 18 november 1975.

Även om det i mina öron finns betydligt bättre konserter att välja från just 1975 att släppa på officiell CD så måste detta ändå sägas vara ett steg i rätt riktning.
Springsteen har genom alla år varit sorgligt underdokumenterad vad gäller officiella liveutgåvor, speciellt från hans tidiga år.

Det spekuleras nu på diverse Springsteenforum att det nya skivkontrakt Springsteen och Sony-BMG signerade i höstas innebär att dörrarna till Springsteens berömda livearkiv nu kommer öppnas om inte på vid gavel, så åtminstone frikostigare än tidigare.
Om denna release är ett tecken på detta och det också innebär att vi inom en snar framtid kommer få höra (och kanske se) en komplett upptagning från den fenomenala Darkness on the edge of town-turnén 1978, så vore det en nåd att stilla bedja om.

Tills dess duger det gott med en av de bästa versioner av Thunder Road jag nånsin hört.