DennisC

Vi var fler än några stycken Springsteengalningar som fick svettningar då vi första gången läste att Springsteen skulle släppa en platta med tolkningar av gammal folkmusik associerad med protestsångaren Pete Seeger.
Och det var inte svettningar av vällust.
Detta var definitivt inte vad vi ville ha efter det lågmälda albumet Devils & Dust för knappt ett år sen.
Vi förväntade oss en ny platta med E Street Band och en ny rejäl rock´n´roll-urblåsning.
Det vi nu fick ställa in oss på var en platta med lågmäld akustisk musik mestadels med Springsteen ensam på gitarr och munspel.
Trodde vi.

Vad Springsteen gjort är att samla ihop de musiker som 1998 spelade in låten We Shall Overcome för samlingsplattan Where have all the flowers gone; A tribute to Pete Seeger.
Han har riggat upp bandet i flygeln på gården hemma i New Jersey och tryckt på rec-knappen.
Huvuddelen av bandet i vardagsrummet och de ljuvliga Miami Horns förpassat ut i hallen.
Man har spelat in live under tre dagar och det är uppenbart på den DVD-dokumentär som medföljer plattan att en inte oansenlig mängd whiskyshots har förbrukats.
Resultatet är ett smått osannolikt hopkok på gospel, blues, folk, rock, dixieland och irländskt och över alltihop svävar Phil Spector med sitt wall-of-sound.
Det är banjos, violiner, dragspel, blåssektion och shuffle istället för klockspel, maffiga elgitarrer och Max Weinbergska släggor på trummorna.
Springsteen har slängt pretantionerna över axeln och gjort någonting bara för att han tyckte det var så förbaskat kul.
Resultatet kan enklast beskrivas som befriande.

Man kan tycka att plattan är "dålig", men man kan helt enkelt inte tycka den är tråkig.
Den som inte gillar vad klassiska Miami Horns blåser iväg på denna platta måste sakna hjärta.
Tagningen av Jacob´s Ladder är bland det rusigaste jag hört med Springsteen på platta överhuvudtaget, och detta band har mer gemensamt med det tidiga E Street Band än den tämligen tungfotade (om än sanslöst rockande) 10-mannaversion som åkte runt med The Rising Tour för tre år sen.
We shall Overcome; The Seeger Sessions känns mer och mer som den uppföljare till The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle som aldrig blev.

Plattan kan dock inte, och skall inte, jämföras med Springsteens eget material.
We shall Overcome; The Seeger Sessions är en bagatell i Springsteens katalog.
Jag gillar det jag hör, men det är liksom inte på riktigt.

Men den är gjord med ett enormt hjärta och en stor dos kärlek, och är det något jag önskar att denna platta för med sej så är det att Bruce Springsteen nästa gång baxar in det väldiga E Street band i den där flygelbyggnaden, häller upp whiskyn, trycker på rec och låter det dem lira iväg utan ett massa snåriga overdubs och skit.
Släpp sargen, låt musiken tala och ha kul!!
Det är då det blir som bäst.

Men du Bruce, låt Miami Horns stå jämte Clarence i hallen då, även om det blir jäkligt trångt.