DennisC

Lustigt.
Det sägs att doftminnet är det starkaste av våra minnen, vilet säkert stämmer.

Igår vid lunch på jobbet värmde en kollega upp stekt fläsk med löksås i micron.
Stekt fläsk med löksås brukar ju för det mesta dofta..ja, stekt fläsk med löksås.
Men igår var det något speciellt, för plötsligt befann jag mej i min mormor och morfars kök på deras gård utanför Habo.
Jag satt i den där bruna kökssoffan i skinn de hade intill väggen.
Den var rätt sliten och man kunde se det gula skumgummit i några av revorna.
Mormor stod vid spisen i sitt uppsatta långa hår, och morfar satt och pillade med en tandpetare i munnen.
Närradiokanalen spelade som vanligt.
Morfar hade märkt ut kanalen med ett streck på en tejpbit för att snabbt kunna hitta den.

Där sitter jag, troligen sent sjuttiotal, och väntar på min portion stekt fläsk med löksås.
Allt detta på grund av att min kollega värmde detta just igår.

Det var första gången jag varit på väg till en Bruce-konsert utan den där julafton-känslan i maggropen.
Inget E Street Band, inga innerliga akustiska tagningar av sina egna låtar ensam på scen.
En turné uppbackad av en platta av 100 år gamla folksånger var allt annat än man hade förväntat sej för bara ett halvår sen.
Så typiskt Springsteen att då göra hela grejen till sin egen.
Det är Springsteen så det stänker om det, trots att låtarna inte alls är hans egna.

En tanke som slår mej under kvällen är, varför i hela friden gjorde han inte en sån här radikal grej redan 1992?
Varför som då lira E Street-musik med sämre musiker än E Street Band?
Det var dömt att misslyckas.

2006 är Bruce en vinnare med sitt nya band.
Kvalitén på musikerna är så oerhört mycket bättre än då.
Faktum är att de i sina bästa stunder piskar självaste E Street Band på fingrarna.
Charles Giordano på piano, orgel och dragspel får en att för en kväll totalt glömma Roy Bittans flinka fingrar.
Trummisen Larry Eagle är flera mil bättre än den hemske Zach Alford från bandet 1992-93, och är grymt tight.
Mark  Andy Thompson på gitarr och sång är soulen personifierad.
Blåset......ja, jisses....sweet lord vilket drag!!!

Låtarna från We shall overcome får helt nytt liv på scen med detta eminenta band, och Bruce själv är ju ett 57-årigt under av fysik och blir bara bättre som publikdomtör och underhållare.
Fenomenala showstoppern Pay me my money down får Spektrum att dansa och sjunga allsång av rent Rosalitiska mått och för en stund saknar jag inte E Street Band ett endaste dugg.

Men....
Det är ändå med en känsla av att detta inte är "på riktigt" som jag lämnar Spektrum.
Jag får inte den där euforiska känslan av de här låtarna som av att höra Clarence Clemons bränna av slutklämmen i Thunder Road.
Jag saknar känslan av den rent organiska samhörighet med musiken och bandet som infinner sej när Springsteen spelar med E Street Band (eller för den delen ensam).
Jag har en riktigt kul kväll och njuter av den lekfulla musikaliteten hos Seeger Session Band, men det där lilla extra som lyfter en Springsteenkonsert till höjder ingen annan tagit mej den finns inte.
Det är ingen tillfällighet att enda gången det verkligen bränner till hos mej är i sviten Devils & Dust/Mrs McGrath/How can a poor man stand such time and live, och i My city of ruins.
Första låten är Springsteens egen, andra låten har ett tydligt antikrigsbudsap och tredje låten har tre Springsteenska originalverser som är ett fett långfinger åt President Bush.
My city of ruins är Springsteens bästa låt på 15 år och framförs här i det definitiva arrangemanget.

Det hade varit oerhört spännande om Springsteen i framtiden tog in Seeger Session Band i studion med eget material som grund.
Då är det inte alls omöjligt att det här skulle lyfta till de där höjder jag saknade igårväll.
Potentialen finns, utan någon som helst tvekan.

Första gången jag fick äran att se Henrik Larsson på en fotbollsplan var äran inte så stor.
Vi snackar U21-landskamp på Stadsparksvallen i Jönköping mot Österrike.
Året bör ha varit 1992, på hösten.
Henke imponerade....inte alls.
Han var tunn, spenslig och vägde för lätt i det internationella spelet.
Jag och min farbror var helt överens om att "det kommer inte bli nånting med den där Larsson".
Det har hänt en del sen dess, milt uttryckt.

Efter en till en början svajig utflykt till Feyenoord under en tid då han också blev mer eller mindre mobbad av förbundskapten Tommy Svensson hamnade sen Larsson i Celtic och blev större än störst.
Det sades alltid att skotsa ligan var/är en europeisk KalleAnka-liga där vem som helst kan glänsa.
Tja, må så vara.
Men Henrik Larsson är större än så, vilket har bevisats under två år i Barcelonas stilrena tröja (Barcas tröja anses för fin för att besudlas med reklam, vilket gör den till världens snyggaste matchtröja alla kategorier).

Och så igår, kröningen:
I sin allra sista match som proffsspelare får Henrik Larsson komma in och dominera sista halvtimmen på Stade de France fullständigt.
I en Champions League-final.

Där Ronaldhino kört fast och gör det alldeles för svårt för sej, visar #7 Larsson betydelsen av löpvilja och uppoffrande lagspel.
Vilka oerhörda ytor han skapar för sina lagkamrater!!
Där Ronaldinho höll i bollen en halvsekund för länge levererar Larsson två briljanta passningar och pang-pang är det 2-1 till Barcelona och Larsson är för evigt inskriven i historieböckerna som en av Sveriges absolut största fotbollsspelare nånsin.
En fenomenalt värdig avslutning på proffskarriären!!

Om tre veckor börjar VM.
Grupp B är förvarnade.

Jag skulle ju inte gå den här gången.
Ekonomin satte brutalt stopp för alla planer att fixa biljett plus resa och uppehälle i Stockholm.
Inte så mycket för biljettens skull, utan för alla kringkostnader.
Beslutet att inte gå hade trots allt sänkt mej en inre ro.

Men så tycker kompisen att "bil tur-och-retur Oslo över kvällen behöver ju inte bli så dyrt?".
Njaaa....nääää....men vi har ju ingen biljett?......

Well, well.
Jag vet, jag är en loser.
Men just nu en ganska nöjd sådan:

Just hemkommen efter grillkväll hos svärfar.
Frugan med svärmor och syster är denna helg i Malmö och vilar upp sej (läs shoppar och nuter av god mat), så ikväll bjöd svärfar in oss och barnas kusiner med pappa till grillkväll.
Mysigt och riktigt gott.
Efter gårdagskvällens mindre lustiga nattningsprocedur med lilla tjejen (gallskrik och sovvägran innan slutlig sömn strax innan nio) beslutade jag mej idag för att ta på dem pyjamas och ge dem välling i vagnen på vägen hem.
Planeringen funkade perfekt!
De somnade som små stockar i vagnen och jag bar in dem i sina sängar vid kvart i åtta.
Det känns extremt lyxigt!
Nu blir det en (eller två) Starobrno framför TVn och zappande mellan "Henkes" avskedmatch i Barcelona och NHL-slutspel mellan Carolina och New Jersey.
Hockey-VM rör mej inte i ryggen.

Skål!

Till den idiot som i Toltorpsdalens södra rondell för en halvtimme sen vägrade stanna för mej och barna i barnvagnen:
Du körde ungefär en halvmeter från barnvagnen, och jag gav dej världens längsta finger av en anledning, ditt jävla miffo!!

Ni som visar stor hänsyn för gångare i allmänhet och barnvagnar i synnerhet skall på intet vis ta åt er.

+20 grader i skuggan.
Kaffe på maten intogs på balkongen i sällskap av surrande humlor, fågelkvitter, pensionärer som dammar mattor och björkar som inte alls var så gröna bara i morse.
Det är sannerligen rena explosionen i naturen.
I eftermiddag blir det promenad efter hämtning av lilla tjejen på dagis.
Jag får inte glömma att smörja in lillkillen med solfaktor på kinderna.
Han är redan lite röd, så man får passa sej.
Själv tänker jag promenera i t-shirt och bara njuta av den värme som nu slagit till med full kraft efter den vargavinter som varit.
Det känns som att man nu kommer ut ur den kokong man bott i under hela vinterhalvåret och föds på nytt.
Nu är det sannerligen en ynnest att vara pappaledig!