DennisC

Så var det bara en enda dag kvar på den pappaledighet jag påbörjade i januari.
Det känns en aning vemodigt, men ändå skönt att komma in i gamla vanor igen.
Man har fått lära sej mycket om sej själv under dessa månader, den saken är klar.

Förra måndagen började vi skola in Elias på dagis.
Samma avdelning som  storasyster går på vilket känns mycket bra.
Det är meningen att de skall gå 07.30-14.15 tisdag-fredag, och idag var första dagen de gick så att säga full dag.
Det har gått alldeles galant med lilleman.
Han springer in till leksakerna och verkar trivas alldeles förträffligt.
Storasyster tycker också det är riktigt roligt med lillebror på dagis.
Det är såklart otroligt skönt för mamma och pappa att det går så bra.
Ångesten att "släppa greppet" blir ju givetvis radikalt mindre om barna trivs där de skall vara om dagarna.

Det märks också mer och mer att de är så kallade "pseudo-tvillingar".
Tydligen kallar man barn där det skiljer upp till 18 månader för detta.
Dessa barn utvecklar en samhörighet som närmast kan liknas vid den hos just tvillingar, och det känns mer och mer som om detta är fallet med våra små frön.
De tycker det är otroligt kul att de har varandra, både hemma och på dagis.

Kortet nedan är taget idag 31/8 klockan 14.05 på väg hem från dagis.
Man blir alldeles knäsvag av att mötas av deras leenden och kramar när man kommer för att hämta dem.
De är de finaste jag vet och jag älskar dem måttlöst.

Det är lustigt.
Vissa människor har alltid funnits där utan att man alltid tänkt på dem tillräckligt ofta.
Men när man väl träffat dem så har man alltid fått sej ett leende på läpparna och så var den dagen räddad från vardagsbekymmer och världens elände.

Alvar Carlsson var en sån person.
Alvar Carlsson, som ingen människa i Habo samhälle visste vem det var, men "Pajsen", det visste alla vem det var.
Djupt engagerad i Habo-fotbollen, på senare år mest på det känslomässiga planet, och en stor profil i samhället.
En profil, där gränsen till original är milt uttryck hårfin.
I detta fall enbart av godo.

Alvar "Pajsen" Carlsson var mina kusiners pappa.
Det hände sej så att "Pajsen" och min faster Ing-Britt gick skilda vägar någon gång för länge sen, jag vet inte ens när.
Inget konstigt med det, sånt hände då och händer såklart fortfarande.
Hursomhelst så var "Pajsen" ändå allestädes närvarande.
Mötte man honom på samhället var det alltid "Hej, hej, hur är det?", och "fiskar du nåt nuförtiden?".
Alltid med ett leende och alltid med tid för ett kort snack.

Ett annat härligt minne av "Pajsen" är då Radio Jönköping gjorde nedslag på min gamla arbetsplats Isakssons i Habo.
Detta var långt innan jag började jobba där, och disciplinen hos de gamla ägarna var stenhård.
När så klockan ringde pep fabriksarbetarna iväg från fikarummet med svansen mellan benen och lämnade en överrumplad Pelle Nyström (legendarisk radioprofil i Jönköping) ensam kvar.
Ensam så när som på "Pajsen".
När så Nyström försynt frågade om inte "Pajsen" också skulle jobba kom det fullkomligt underbara svaret rakt ut i etern:
"Jag har ingen brådska, jag jobbar te fyra".

På jularna var "Pajsen" en självklar huvudperson.
Alltid med minst femton rävar bakom varje öra och en helt otrolig (och förmodligen helt osann) fiskehistoria på lut.
Det är en ödets nyck att min/vår första jul i Habo på fyra år nu kommer bli utan vår käre "Pajs".
Det kommer kännas oerhört tomt.

Det var en ynnest att ha fått känna dej, "Pajsen".
Världen har blivit en tråkigare plats att leva på, men jag är helt övertygad om att Gud trots allt ler åt dina rövarhistorier i smyg efter att han just slitit sej i håret över dina upptåg.

Vila i frid.