DennisC

Klockan är kvart i fyra måndag eftermiddag, och det börjar redan skymma på utanför fönstret.
Om någon vecka är det mörkt när man åker hemifrån och mörkt när man kommer hem, och däremellan sitter man på ett kontor med solfilm på fönstren.
Man kanske borda installera UV-lysrör i armaturen?
Kan man driva den saken i arbetsmiljödomstolen?

Jag tycker det är jobbigt med tidsomställningen.
Jag får jetleg.
Nu är klockan 16.45 enligt mitt huvud, och jag borde var hemma hos frugan och barna vid den här tiden.
Det blir inte bättre av att barna är (lyckligt?) ovetande om detta experiment med naturen och givetvis vaknade vid 05.00 i går morse, i tron att klockan var 06.

Ikväll blir det troligen tidig sänggång, förmodligen vid klockan 21, vilket då alltså egentligen är 22.
Eller är det nu som klockan verkligen är 21?
Skitsamma, jag är lika trött vilket som.

Man kanske borde satsa på aktier i kaffeindustrin?

Det är tio låtar in i Lundells fantastiska konsert på Tyrol igår som det händer:
Läpparna börjar darra och jag känner hur tårarna bryter fram i ögonvrån.

Ulf Lundell spelar Inte ett ont ord, hymnen till sin då nyfödde son, en låt från skilsmässoplattan Den Vassa Eggen.
Det är så otroligt starkt att jag finner mej själv stå med gåshud över hela kroppen och kippa efter andan.
Låten är skriven ur ett skilsmässoperspektiv, men här finns några rader som berör mej så oerhört djupt.
Ni som känner till vår historia kring våra barns tillblivelse förstår kanske hur jag känner det när Lundell sjunger dessa rader till sin son:

Det är sant
att jag knappast trodde
att vi två skulle träffas
Men nån ville nåt annat
och jag är glad för det

Jag hade kunnat gå från spelningen redan efter denna låt, och kvällen hade varit fulländad för mej.
Om konserten i övrigt finns inget mer att säga än just Inte ett ont ord..

Bosse Ringholm är (även) denna veckas stolpskott då han förnekar att han som ordförande i Enskede IK "inte hade en aning" om det kontrakt som gav tränaren svarta pengar.

Tro mej Bosse ringholm, det är inte de svarta pengarna som stinker i den här affären, ty de är vanligare än vanligast.
Nej, det som stinker är ditt sätt att försöka fly från ansvaret och inbilla dej att vi skall köpa läget.
Trovärdighet noll.

Sossarnas största fiende inför valet nästa höst är sossarna själva.

Uffe lirade Connemara på Tyrol igår.
En av de absolut sista låtar jag skulle tippat på inför detta 12 night stand.
Standarden är satt och nu kan verkligen allt hända resterande elva kvällar.
Enligt Lindqvist på GP har Lundell sagt att de har repat in femtifem låtar inför konserterna och siktar på minst åttio!!
Detta kan mycket väl bli Lundells finaste stund hittills, på karriärens höst (!?).

Och vilken underbar kontrast till senare års utslitna sommarturnéer.

Premiärkvällens låtlista enligt www.pafrifot.net:

1. FOXF
2. Stockholm City
3. Ärrad och Bränd
4. Hungerdepartementet
5. Hett Så Hett
6. Nästan Ditt Namn
7. Hippie
8. Man Igen
9. Odessa
10. Soldat kommer hem
11. Skyll på stjärnorna
12. Hon
13. Graham Greene Blues
14. S:t Kristofer
15. Jag hade en älskling en gång
16. Underlig Kärlek
17. Vinterland
18. Tuff Match
19. Öppen väg, öppen bil
20. Rött Vin & Whiskey
Paus
21. Aldrig Så Ensam
22. St Monica
23. Folket bygger landet
24. Hem med dej
Paus
25. Laglös
26. Connemara
27. Snart kommer änglarna att landa

Envisa rykten gör gällande att Bruce i december återigen kommer stå på scen med sina gamla vapendragare i E Street Band.
Det hela skall isåfall ske på klassisk mark i Convention Hall i Asbury Park, och datumen det snackas om är 12-17 december.

Ett fan lär i somras ha talat med en medlem i bandet om möjligheten att de skulle spela ihop i samband med 30-årsjubileet av Born to run.
Men det sades då att det inte gick att få till av logistiska skäl.
Denna bandmedlem tyckte dock att vi skulle hålla ögonen öppna "come december".

Time will tell.
Men det förefaller inte alls otroligt att Bruce nu vill dra igång det gamla E Street-loket igen inför 2006.
Förutom dessa spelningar har det ryktats en längre tid om ny platta och världsturné nästa år.
Det är härliga tider för oss Brucefantaster!!

Ikväll smäller det på klassiska Tyrol i Stockholm.
Ulf Lundell spelar den första av tolv kvällar på denna för honom intima scen.
Det har utlovats sällan spelade guldkorn och uddalåtar från hans i år trettio år långa karriär som skivartist.
Det kan verkligen bli hur bra som helst, om Lundell bara vill.
Det brukar ju vara lite si och så med den saken, tyvärr.

Själv ser jag konserten på fredag och kräver då att få höra I dina slutna rum.

...i Stockholms svarta skog..

Så skaldar Ulf Lundell i Rom i Regnet från 1979.
En briljant textrad som så väl belyser (?!) den årstid vi befinner oss i nu.

Så kom då den äkta svenska hösten till slut, och med den mörkret och kylan.
Imorse regn och blåst och strax över nollan på termometern.
Plockade ner vinterjacka och vinterskor från förrådet i går kväll, och de kom väl till pass idag.
Fattas bara att snön kommer vilken dag som helst.

Men jag är ju av den sällsamma sort som gillar årstidernas nycker.
Utan hösten hade man inte på samma sätt uppskattat när ljuset kommer åter igen i mitten av februari.
Utan kylan hade vi inte på samma sätt uppkattat den värmande vårsolen i april.
Om ett halvår är vi där igen.

Så lyckades då Olle "1-2,1-2,1-2" Nordin med det han företog sej för tre år sen då han skrev på som ny tränare för J-Södra, nämligen att ta laget upp till superettan.
Han lovade avancemang inom fyra år, det gick på tre.
Oerhört kul för jönköpingsfotbollen som länge harvat i skuggan av ishockeyn och HV71.
Det är rätt otroligt att det är ungefär 10 år sen man såg Habo IF dänga till Södra med 5-1 en kall höstkväll på Stadsparksvallen.
Då snackade vi Div 4 och Södra låg farligt nära den giljotin som betydde kval neråt till femman.
Man klarade kontraktet, och resan tillbaka till eliten har varit otroligt kul att följa.
Hoppas nu inte man nöjer sej med detta utan siktar ännu högre.

Det är en ödets ironi att när nu Södra spelar i superettan nästa säsong, så åker Frölunda ner i tvåan och Gais kvalar till Allsvenskan.
Kul då att Qviding gick upp till superettan så man ändå får chansen att se Södra i göteborgsregionen nästa år.
Kung Sune regerade år 1995.
Kung Olle regerar år 2005.

GRATTIS, J-SÖDRA!

Kollade lite på en av mina absoluta favoritfilmer nu i eftermiddags, den fantastiska "Nyckeln Till Frihet".
Där är ett citat som är så oerhört bra att jag känner mej tvingad att skriva ner det här.
Det är när Tim Robbins rollfigur sitter och snackar med Morgan Freemans dito och Robbins säger;

You´ve got two choices. Get busy living, or get busy dying.

Amen.

En grym film som måste ses om ni inte gjort det förr.

På amazon.com har man i veckan som gått haft möjligheten att se två klipp från kommande Bruceboxen "Born to run 30th anniversary box set".
En komplett tagning av Born to run från DVDn som kommer ge oss konserten på Hammersmith Odeon i London 18 november 1975 plus 18 minuter av dokumentären "Wings for wheels: The making of Born to run" är vad vi fått se.
Att döma av ovanstående är det manna från himlen som når oss Brucenördar i mitten av november, den fjortonde närmare bestämt.
Det film-material vi kommer få ta del av är ren och skär magi och rockhistoria.

Köp denna låda.
Det är inte ett uppmaning, utan en regelrätt order.

Ja, en sjuk vecka har det varit.
Först fick lillkillen öroninflammation, sen fick lilla tjejen en gräslig förkylning som höll henne vaken tre nätter i rad.
Själv var jag hemma i fredags med feber och halsont, vilket gick över till söndag.
Så i måndags blev frugan sängliggande så jag fick vara hemma tills idag.
Imorgon skall det äntligen bli ordning på torpet igen med jobb och så vidare.
Dock har jag ont i halsen och känner mej lite vissen igen.
Lillkillen mår bra så när som på lite hosta, och lilla tjejen är i fin form igen förutom en snuvig näsa.

Lilla tjejen lekte "böö"-leken med lillebror ikväll vid köksbordet.
Hon stod på stolen och sträckte sej över bordskivan och ropade "bööö" till lillebror som satt i sin gåstol.
Han kiknade nästan av skratt.
Då går en varm våg genom kroppen, och man inser att alla nätter med dålig sömn är värd varenda påse under ögonen.
Barn är underbara.
Barn är kärlek i sin renaste form.

Lillkillen ligger och snarkar två meter från mej.
Det låter så skönt.
Han har äntligen kommit på knepet att äta när man matar honom med sked, så ikväll blev det en rejäl laddning gröt innan vällingen.
Hans leende när han är mätt och go är ett leende av ren och skär förnöjsamhet.

Lilla tjejen har mått riktigt dåligt idag.
Natten var hemsk och i förmiddags var hon otröstlig med rinnig näsa och svullet ansikte.
Vi åkte till sjukhuset med henne, och hon har en rejäl förkylning som satt sej i halsen och även givit en början till öroninflammation.
Detta plus att hon har ont i tänderna har gjort dagen kaosartad.
Hon lyckades dock somna en stund i eftermiddags jämte pappa i soffan, och snart skall hon sova jämte pappa i stora sängen.
Det är nog enda chansen att få henne att sova inatt.
Stackars liten.
Hon försöker dricka sin välling, men det gör så ont så ont.
Mitt i allt elände så är hon som vanligt en kort stund och står och dansar framför TVn, men så kommer det hemska onda igen.
Jag lider nåt gräsligt med henne.

Idol på fyran.
Obegripligt att den rödhåriga tjejen är kvar.
Mick Jagger-rockarn är dock riktigt duktig.
Men det är som vanligt juryn som är behållningen i programmet.
En kopp kaffe och man kan stå ut med det också.
Man får ta det för vad det är, har svårt att uppröras som vissa andra.

Imorgon är en ny dag.

Dryga tjugo grader på termometern utanför fönstret här nu.
Soldis, lite vind i de fortfarande gröna björkarna.

Lillkillen mår plötsligt mycket bättre.
Från fyrtio graders feber till inget inatt.
Han somnade vid sju och sov som en stock till klockan fyra på morgonen.
Helt sensationellt och otippat ett nytt personligt rekord i sömn för honom.
Typiskt då att lilla tjejen blivit rejält förkyld med skrällhosta och feber, och var vaken två timmar på efternatten.

Men det är ändå en speciell känsla att bära ut en lessen och hostig liten tjej i köket, värma på lite välling och sen sätta sej i soffan med henne i knät och en pläd över oss.
Hon håller vällingflaskan själv, för hon kan ju själv, och man stryker henne över håret.
Sen lägger man sej på kudden med henne på armen och drar pläden över sej, och hon somnar nästan direkt och snarkar så gott när man bär in henne i spjälsängen igen.
Då kan man ta ytterligare en natt utan riktig sömn.
Då blir man förälskad i livet.

Jösses vad denne man har vuxit det senaste året.
Han var mycket bra redan i Ajax, men i Juve har han tagit ruggiga steg i rätt riktning.
När övriga i starelvan mot Island igår mest verkade vänta på banketten visade Zlatan prov på hur han utvecklats som lagspelare på senare tid.
Där han tidigare ofta lajade runt uppe vid mittlinjen i väntan på de rätta bollarna tar han nu djupledslöpningar både framåt och bakåt för att riva upp försvarslinjer och ge sina lagkamrater valmöjligheter och ytor.
Chippen fram till Henkes 2-1 är ju poesi (och Henke visar att touchen finns kvar trots allt).

Jag anser att det är en otjänst att kalla Zlatan för färdig redan idag.
Han kan, och kommer, bli ännu bättre.
Betänk att grabben är tjugofyra år och att en anfallare ofta har sin peak runt tretti-strecket.
Världsspelare idag, ja.
Världsbäst imorgon, ja.

Det är stort när Expressen rankar Habo-Edman som en av sju givna i VM-truppen redan nu.
Det är klart, cyklar man till en grusplan en julaftons morgon för att ensam stå och måtta frisparkar är man värd framgången.

I övrigt är Lars Lagerbäck först i svensk fotbollshistoria att lotsa landslaget till fyra raka slutspel.
Mer behöver inte sägas.

Bruce vägrade plocka fram The Price You Pay i Minneapolis inatt också.

De närvarande fick dock turnépremiären av Thunder Road, låten som Bruce absolut inte skulle spela på turnén.
Vis av tidigare erfarenheter var det givet som amen i kyrkan att den skulle dyka upp till slut.
Jag protesterar inte.
Världens bästa låt är världens bästa låt även i år.

Ikväll tar Springsteen sin akustiska turné till Northrop Auditorium i Minneapolis.
Han har hittills spelat i runda slängar 120 olika låtar på den turné som drog igång i våras.
Men jag fortsätter vänta, sukta och längta...
När får vi höra grymt efterlängtade The Price You Pay igen?

Zlatan tatuerar sej med orden only god can judge me.
Är Stefan Schwartz underrättad??

Zlatan regerar.

Lillkillen är rejält krasslig med närmare 40 graders feber.
Det blev inte mycket till sömn inatt vare sej för honom eller mamma och pappa (bara storasyster som sover som en klubbad säl).
I eftermiddag har vi fått tid på barnmedicin.
De misstänker öroninflammation.
Det är inte lätt att vara liten alla gånger...

Det här med HV71 och spel i numerärt överläge torde vara ett fall för psykoanalytiker att gräva ner sej i.
Som vanligt är man fullständigt urusel i powerplay, och förlorar därigenom två poäng mot Linköping igår.
Man trodde i sitt stilla sinne att det där var något som satt i väggarna på gamla Rosenlundshallen, men det är nog så att man borde grävt bort den gamla betongplattan också innan man byggde Kinnarps Arena.
Nåja, en pinne mot serieledarna är kanske inget att hänga läpp över.
Värre då att Frölunda passerade HV i tabellen.
Det blir en paket Losec och ett gäng öronproppar på jobbet idag....

Ikväll blir Sverige klart för fotbolls-VM i Tyskland nästa år.
3-0 till Sverige ikväll och man kan ladda för en ny magisk sommar 2006.

Skulle svenska landslaget mot all förmodan och logik missa det läge som uppstått skall jag söka fotbolls-asyl i England.
Där verkar man ju ha en sund inställning till fotboll i allmänhet och svenskar i synnerhet.
Not.
Dårar.

Lysande läsning som vanligt i senaste numret av Offside.
Intervjun med Habo-sonen Erik Edman är suverän.
Uppslaget med bilden på Edman sittandes på en bänk med J-södrahalsduk runt halsen är underbar.
Sympatisk kille det där.
Kul att nån som verkligen haft viljan att bli något, verkligen blir just det.
Vänsterbacksplatsen i landslaget lär vara abonnerad av Edman de närmaste 7-8 åren, om Edman själv vill.
Inte mej emot.

Strålande solsken, klarblå himmel och arton grader varmt idag.
Skönt givetvis, men det är något som inte stämmer.

Vart tog våra fyra årstider vägen?
Förr om åren vill jag minnas att det fanns nåt som hette "vår" och "höst".
När togs beslutet att lägga ner dessa enligt mej ganska charmiga tider på året?

Under våren hann man tidigare liksom vänja sej vid och ställa om till sommarklimatet.
Nuförtiden är det ena veckan snömos nollgradigt och halt, för att veckan efter vara 20 grader varmt och överblommade vitsippor.
Hösten skall vi inte tala om.
Då kunde man gradvis vänja sej vid den smällkalla vintern.
Nu är det 18 grader varmt och sol, för att om några veckor övergå i isiga vindrutor, blixthalka och ett jämntjockt lager pudersnö.
Jag gillar inte läget.

Vem har bestämt att det skall vara så här?
Finnes regeringsbeslut?
Är EU inblandat?

Nej, jag håller George W. Bush personligt ansvarig för detta illdåd mot naturens gilla gång.
Också.

Efter sex omgångar har HV fem vinster och en förlust.
Fem vinster som borde varit sex, då man hemma mot Modo vann skotten med 36-15, men förlorade matchen med 0-1.
Allt detta är historia då det nu är dags att ikväll möta serieledarna Linköping hemma och på torsdag alltid starka Färjestad, också hemma.
Det är nu det gäller att visa om den finfina inledningen är en trend eller en tillfällighet.
Efter den ohyggliga säsongen förra året och den fantastiska inledningen i år är det nu upp till bevis:
Man eller mes?

Som HV-fantast i Göteborgsområdet kräver jag, av hälsoskäl, att man håller Frölunda efter sej i tabellen.

För övrigt är Calle Johansson helt outstanding som bisittare på Canal plus.
Och då är han ändå frölundait.

Einstein hade rätt.
Men det där med relativitetsteorin köper jag inte.
Nej, det handlar om att tiden är åldersrelaterad (och tro mej, det har absolut ingenting med ljusets hastighet att göra).

När jag var liten minns jag hur min far alltid sa att "tiden går fortare när man blir äldre".
Jag protesterade givetvis våldsamt och jämförde hans klocka med min och titta, de går ju precis lika fort!!
Well, well...hur rätt hade han inte?

Vid 34 års ålder mitt i yrkeslivet och med en familj bestående av fru och två små barn så är det bara att konstatera att tiden FLYGER fram.
Veckorna går i varandra.
För tre veckor sen hade vi vårdagjämning, förra fredagen var det midsommarafton, i helgen badade vi för sista gången och igår tog vi på oss långbyxor.
Man hänger knappt med längre.
Lillkillen är snart ett halvår, trots att han föddes för 3-4 veckor sen.
Hur förklarade Einstein detta?
Kunde han?
Jag är tveksam.

Nej, nu är det dags att göra lite nytta.
Om fem minuter är det frukost, om en halvtimme är det lunch och om en timme är det hemdags.

...är en ruggigt bra låt från Lundells nya dubbelsläpp, Lazarus.

Överhuvudtaget är denna platta bra mycket bättre än vad vissa kritiker och fans vill få den till.
Men det är klart, väljer man att släppa sin tredje platta på ett år, och det är en dubbel, så får man väl räkna med att det blir en viss backlash.
Sen är det väl så att i Sverige så får man inte sticka ut för mycket, utan det gäller att följa "mallen".
Det heter att Lundell ältar, att Lundell upprepar sej och att han helt enkelt blir too much av allting.
Hallå?
Är påven katolik?

Den som följt Lundell de senaste 10 åren torde veta att denne man knappast följer gängse lagar och konventioner i branschen längre.
För den som vill och vågar se bortom den horisonten står ett mycket stabilt hantverk att finna där vi får träffa en Lundell som är frustrerad, förbannad och less, men som inte saknar varken självkritik eller humor.

Lazarus är bra.
Köp.

Nedanstående text har tidigare postats på pafrifot.net och springsteen.se

Albumet som tog mej in i vuxenvärlden (Born to Run 30 år)

Jag var 14 år gammal den där sommaren när Sverige drabbades av ”Brucefeber” och jag golvades av de där TV-bilderna från Nya Ullevi där Bruce sprang in på scen och fram till micken och vrålade ”ONE….TWUUU…..ONE, TWUU, THREEI, FAOOUR” och kickade igång Born in the USA.
Efter att ha lånat Born in the USA-plattan av min kusin och kopierat den till ett BASFC60-kassettband var jag fast.
Tidigare utgivningar från denne artist skulle utforskas, och först i tur blev det album som sades vara det bästa (om nu något kunde överträffa Born in the USA).

Jag minns det som igår.
Det där döfräcka utvikningsbara dubbelomslaget med en skäggig Bruce på framsidan lutandes mot axeln på den där store mörke saxofonisten på baksidan.
Likt en Jesusfigur som lutade sej mot en okrossbar klippa.
Jag gick fram till disken och bad att få lyssna på plattan, som på den tid då detta begav sej ej var silverskimrande utan svart, ca 30 centimeter i diameter och luktade vinyl.
På med de där stora hörlurarna, tickandet av nålen som läste vinylen och sen…..oj…piano och munspel…mycket vackert….och ….så den där RÖSTEN….!!

 
The screen door slams
Mary's dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays
Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again

Detta var första gången jag hörde Thunder Road.
De här inledande raderna knäckte mej rakt av.
Här var en kille som längtade ut, ut, ut och som visste hur han skulle nå dit.

Hey what else can we do now
Except roll down the window
And let the wind blow back your hair
Well the night's busting open
These two lanes will take us anywhere
We got one last chance to make it real
To trade in these wings on some wheels
Climb in back
Heaven's waiting down on the tracks


Holy crap.
För en 14-årig bybo på väg in i vuxenlivet var detta rena dynamiten.
Här fanns bilarna, tjejerna, längtan efter nåt bättre och en romantik som brände rakt in i själen.
Springsteens röst i slutraderna var rösten från en man som sjöng till sina belackare att nu jävlar är det min tur, jag har min tjej,  nu skall jag ut, och jag kommer att vinna.

And in the lonely cool before dawn
You hear their engines roaring on
But when you get to the porch they're gone
On the wind, so Mary climb in
It's a town full of losers
And I'm pulling out of here to win.

….och detta var första låten på plattan.
Vad som sedan följde var en inblick i en värld jag tidigare bara snuddat vid, men som plötsligt låg vidöppen framför mina fötter.

Musiken skall vi bara inte tala om.
För en kille hjärntvättad på dansband och Carl-Anton i Vita Bergen var detta musik så rå, så sexig och så direkt att blodet pumpade i ådrorna.
Jag menar, var det SÅ en saxofon skulle låta?
Det magnifika pianospelet, de vidunderliga gitarrerna och de bombastiska trummorna rev väggar omkring mej.

Titellåten är såklart ett kapitel för sej, men det har redan skrivits om och om igen.
Dock är nyckelraderna för mej i denna magnifika låt dessa.
Rader som än idag fyller mej med hopp när mörkret tenderar att lägga sej.

Someday girl I don't know when
we're gonna get to that place
Where we really want to go
and we'll walk in the sun

Poesi.

Hur kan man som 25-åring skriva en låt som Jungleland?
Herregud.
Bara öppningsraderna…...

The rangers had a homecoming in Harlem late last night
And the Magic Rat drove his sleek machine over the Jersey state line
Barefoot girl sitting on the hood of a Dodge
Drinking warm beer in the soft summer rain
The Rat pulls into town rolls up his pants
Together they take a stab at romance and disappear down Flamingo Lane

Mitt favoritmoment är dock när Bruce sjunger
From the churches to the jails tonight all is silence in the world
As we take our stand down in Jungleland
...och den där orgeln fövandlas från en panflöjt till en maffig kyrkorgel och hela bandet exploderar, och senare följer det där sanslösa saxsolot som man kan skriva essäer om.

Outside the street's on fire in a real death waltz
Between flesh and what's fantasy and the poets down here
Don't write nothing at all, they just stand back and let it all be
And in the quick of the night they reach for their moment
And try to make an honest stand but they wind up wounded, not even dead
Tonight in Jungleland

När slutorden klingar ut och Springsteen avslutar med sitt klassiska ylande står jag som ett fån vid den där skivdisken och undrar vad det är som just träffat mej.
Den där sommaren och det här besöket i skivaffären gav mej en mening, ett mål och en identitet som jag tidigare saknat.

När Springsteen 30 år efter releasen av Born to Run spelar in Storytellers för VH1 är det såklart ingen slump att avslutande låten är Thunder Road.
När Bruce avslutat låten förklarar han:

It was my invitation to a long and very earthly journey
hopefully in the company of someone you love, people you love, and in search of a home you can feel a part of.

Bruce, tack för sällskapet.
Jag är hemma.

 Fotnot: Den 25 augusti 2005 är det 30 år sen Born to Run släpptes.

Värdelöst vetande: Den skinnjacka Bruce bär på det klassiska omslaget är inte ens hans, utan tillhör dåvarande managern Mike Appel.

 

 

 

 

I min gröna ungdom, mellan 1978 och 1990, var svenska landslaget i fotboll inte med i ett enda stort internationellt slutspel.
Jag minns än idag mina egna tårar då Sverige en mörk höstkväll i Bratislava 1985 fick stryk mot dåvarande Tjeckoslovakien med 2-1 samtidigt som Portugal helt sensationellt slog dåvarande Västtyskland med 1-0 borta och snodde VM-platsen för Sverige.

Nu är vi med all önskvärd sannolikhet klara för vårt fjärde raka stora slutspel, och den ibland ifrågasatte Lars Lagerbäck står stabil som en norrländsk fura och dirigerar sina mannar.
En ny magisk sommar står för dörren, men det vill nog till att Freddie/Zlatan/Henke är i högform om det skall bli ett nytt "USA -94".
Saknaden av Zlatan var tydlig i helgens drabbning.

Apropå helgens VM-kval så står Svennis Eriksson för årets citat så här långt, då han trots klar VM-plats blir utskälld av de engelska tabloiderna.
Krönikören Brian Woolnough från Daily Star rasar efter matchen:
- Vi alla som sitter här i rummet är eniga om att England gjorde en dålig match. Du säger tvärtom. Det innebär att du måste se saker som vi inte ser.
- Ja, det är därför jag har det här jobbet, sa Svennis.

Källa: http://www.aftonbladet.se/vss/sport/story/0,2789,710735,00.html

Helt briljant.

Det är inget kul när en 5 och en halv månaders kille blir förkyld.
Feber och hosta inatt, och inte mycket till sömn vare sej för mamma eller pappa.
Som tur är mår storasyster bättre.

Har lite ont i halsen själv, inte bra.

Ja, det vete sjuttan.
I mitt fall därför att man gillar att skriva, och för att man tröttnat på diverse diskussionsforum man härjat på genom åren.
Här kommer ni hitta allmäna betraktelser kring min familj och mina intressen.
Fans av Bruce Springsteen kommer troligen finna ett visst nöje att läsa denna blogg, då undertecknad är ett stor fan av denne makalöse artist.
Lite Ulf Lundell lär det också bli, plus en del annat i form av fotboll, hockey, annan musik, TV, läsning...ja, helt enkelt allsköns bråte.
Om denna blogg hittar en eller två läsare så bra så.
Annars skriver jag mest för skrivandets skull.
Välkommen ombord.