Albumet som tog mej in i vuxenvärlden (Born to Run 30 år)
Albumet som tog mej in i vuxenvärlden (Born to Run 30 år)
Jag var 14 år gammal den där sommaren när Sverige drabbades av ”Brucefeber” och jag golvades av de där TV-bilderna från Nya Ullevi där Bruce sprang in på scen och fram till micken och vrålade ”ONE….TWUUU…..ONE, TWUU, THREEI, FAOOUR” och kickade igång Born in the USA.
Efter att ha lånat Born in the USA-plattan av min kusin och kopierat den till ett BASFC60-kassettband var jag fast.
Tidigare utgivningar från denne artist skulle utforskas, och först i tur blev det album som sades vara det bästa (om nu något kunde överträffa Born in the USA).
Jag minns det som igår.
Det där döfräcka utvikningsbara dubbelomslaget med en skäggig Bruce på framsidan lutandes mot axeln på den där store mörke saxofonisten på baksidan.
Likt en Jesusfigur som lutade sej mot en okrossbar klippa.
Jag gick fram till disken och bad att få lyssna på plattan, som på den tid då detta begav sej ej var silverskimrande utan svart, ca 30 centimeter i diameter och luktade vinyl.
På med de där stora hörlurarna, tickandet av nålen som läste vinylen och sen…..oj…piano och munspel…mycket vackert….och ….så den där RÖSTEN….!!
The screen door slams
Mary's dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays
Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again
Detta var första gången jag hörde Thunder Road.
De här inledande raderna knäckte mej rakt av.
Här var en kille som längtade ut, ut, ut och som visste hur han skulle nå dit.
Hey what else can we do now
Except roll down the window
And let the wind blow back your hair
Well the night's busting open
These two lanes will take us anywhere
We got one last chance to make it real
To trade in these wings on some wheels
Climb in back
Heaven's waiting down on the tracks
Holy crap.
För en 14-årig bybo på väg in i vuxenlivet var detta rena dynamiten.
Här fanns bilarna, tjejerna, längtan efter nåt bättre och en romantik som brände rakt in i själen.
Springsteens röst i slutraderna var rösten från en man som sjöng till sina belackare att nu jävlar är det min tur, jag har min tjej, nu skall jag ut, och jag kommer att vinna.
And in the lonely cool before dawn
You hear their engines roaring on
But when you get to the porch they're gone
On the wind, so Mary climb in
It's a town full of losers
And I'm pulling out of here to win.
….och detta var första låten på plattan.
Vad som sedan följde var en inblick i en värld jag tidigare bara snuddat vid, men som plötsligt låg vidöppen framför mina fötter.
Musiken skall vi bara inte tala om.
För en kille hjärntvättad på dansband och Carl-Anton i Vita Bergen var detta musik så rå, så sexig och så direkt att blodet pumpade i ådrorna.
Jag menar, var det SÅ en saxofon skulle låta?
Det magnifika pianospelet, de vidunderliga gitarrerna och de bombastiska trummorna rev väggar omkring mej.
Titellåten är såklart ett kapitel för sej, men det har redan skrivits om och om igen.
Dock är nyckelraderna för mej i denna magnifika låt dessa.
Rader som än idag fyller mej med hopp när mörkret tenderar att lägga sej.
Someday girl I don't know when
we're gonna get to that place
Where we really want to go
and we'll walk in the sun
Poesi.
Hur kan man som 25-åring skriva en låt som Jungleland?
Herregud.
Bara öppningsraderna…...
The rangers had a homecoming in Harlem late last night
And the Magic Rat drove his sleek machine over the Jersey state line
Barefoot girl sitting on the hood of a Dodge
Drinking warm beer in the soft summer rain
The Rat pulls into town rolls up his pants
Together they take a stab at romance and disappear down Flamingo Lane
Mitt favoritmoment är dock när Bruce sjunger
From the churches to the jails tonight all is silence in the world
As we take our stand down in Jungleland
...och den där orgeln fövandlas från en panflöjt till en maffig kyrkorgel och hela bandet exploderar, och senare följer det där sanslösa saxsolot som man kan skriva essäer om.
Outside the street's on fire in a real death waltz
Between flesh and what's fantasy and the poets down here
Don't write nothing at all, they just stand back and let it all be
And in the quick of the night they reach for their moment
And try to make an honest stand but they wind up wounded, not even dead
Tonight in Jungleland
När slutorden klingar ut och Springsteen avslutar med sitt klassiska ylande står jag som ett fån vid den där skivdisken och undrar vad det är som just träffat mej.
Den där sommaren och det här besöket i skivaffären gav mej en mening, ett mål och en identitet som jag tidigare saknat.
När Springsteen 30 år efter releasen av Born to Run spelar in Storytellers för VH1 är det såklart ingen slump att avslutande låten är Thunder Road.
När Bruce avslutat låten förklarar han:
It was my invitation to a long and very earthly journey
hopefully in the company of someone you love, people you love, and in search of a home you can feel a part of.
Bruce, tack för sällskapet.
Jag är hemma.
Fotnot: Den 25 augusti 2005 är det 30 år sen Born to Run släpptes.
Värdelöst vetande: Den skinnjacka Bruce bär på det klassiska omslaget är inte ens hans, utan tillhör dåvarande managern Mike Appel.