DennisC

Det var första gången jag varit på väg till en Bruce-konsert utan den där julafton-känslan i maggropen.
Inget E Street Band, inga innerliga akustiska tagningar av sina egna låtar ensam på scen.
En turné uppbackad av en platta av 100 år gamla folksånger var allt annat än man hade förväntat sej för bara ett halvår sen.
Så typiskt Springsteen att då göra hela grejen till sin egen.
Det är Springsteen så det stänker om det, trots att låtarna inte alls är hans egna.

En tanke som slår mej under kvällen är, varför i hela friden gjorde han inte en sån här radikal grej redan 1992?
Varför som då lira E Street-musik med sämre musiker än E Street Band?
Det var dömt att misslyckas.

2006 är Bruce en vinnare med sitt nya band.
Kvalitén på musikerna är så oerhört mycket bättre än då.
Faktum är att de i sina bästa stunder piskar självaste E Street Band på fingrarna.
Charles Giordano på piano, orgel och dragspel får en att för en kväll totalt glömma Roy Bittans flinka fingrar.
Trummisen Larry Eagle är flera mil bättre än den hemske Zach Alford från bandet 1992-93, och är grymt tight.
Mark  Andy Thompson på gitarr och sång är soulen personifierad.
Blåset......ja, jisses....sweet lord vilket drag!!!

Låtarna från We shall overcome får helt nytt liv på scen med detta eminenta band, och Bruce själv är ju ett 57-årigt under av fysik och blir bara bättre som publikdomtör och underhållare.
Fenomenala showstoppern Pay me my money down får Spektrum att dansa och sjunga allsång av rent Rosalitiska mått och för en stund saknar jag inte E Street Band ett endaste dugg.

Men....
Det är ändå med en känsla av att detta inte är "på riktigt" som jag lämnar Spektrum.
Jag får inte den där euforiska känslan av de här låtarna som av att höra Clarence Clemons bränna av slutklämmen i Thunder Road.
Jag saknar känslan av den rent organiska samhörighet med musiken och bandet som infinner sej när Springsteen spelar med E Street Band (eller för den delen ensam).
Jag har en riktigt kul kväll och njuter av den lekfulla musikaliteten hos Seeger Session Band, men det där lilla extra som lyfter en Springsteenkonsert till höjder ingen annan tagit mej den finns inte.
Det är ingen tillfällighet att enda gången det verkligen bränner till hos mej är i sviten Devils & Dust/Mrs McGrath/How can a poor man stand such time and live, och i My city of ruins.
Första låten är Springsteens egen, andra låten har ett tydligt antikrigsbudsap och tredje låten har tre Springsteenska originalverser som är ett fett långfinger åt President Bush.
My city of ruins är Springsteens bästa låt på 15 år och framförs här i det definitiva arrangemanget.

Det hade varit oerhört spännande om Springsteen i framtiden tog in Seeger Session Band i studion med eget material som grund.
Då är det inte alls omöjligt att det här skulle lyfta till de där höjder jag saknade igårväll.
Potentialen finns, utan någon som helst tvekan.