DennisC

Med största sannolikhet flyttar Ulf Lundell sitt "Tyrolkoncept" till Göteborg och Trädgårn i vinter.
Missa för jisse namn inte ytterligare ett unikt tllfälle att se och höra vår tids främste nutidsbetraktare och rockartist göra sina kanske bästa shower i karriären.
Lundell har aldrig sjungit eller varit bättre, och bandet är en ren sensation.

Tills dess kan eventuellt intresserade tydligen se fram emot ett mastodontverk från en av de mer (ö)kända leverantörerna av bootlegs:
Lundells samtliga 15 spelningar på Tyrol i en låda av kolossalformat.

Kvalitén lär vara något i hästväg.

Det är en rätt ok konsertkväll när Ulf Lundell på Tyrol lirar magnifika Rialto och Bruce Springsteen nåra tusen mil därifrån spelar en akustisk Born to Run för hemmapubliken i New Jersey.
I min värld är detta ungefär så bra det kan bli.
Förutom då att jag får läsa om det på internet istället för att vara "där"....

Ett ekonomiskt bidrag för resa och uppehälle till Stockholm plus sex gånger 2 biljetter till Lundells återstående konserter på Tyrol emottages tacksamt.
Vänligen hjälp en svårt desperat Lundellfantast i denna svåra stund.

Ikväll så här långt på Tyrol bl.a. En sprucken vas, Fyra Vindar och 112.
Jag klarar inte mer.

Springsteen plockade fram ett oerhört efterlängtat ess ur rockärmen i Philadelphia inatt.
Den ljuvliga Drive All Night framfördes för första gången sen 7 juni 1981.
Nu väntar vi bara på The Price You Pay också..

Lagom till släppet av Born to run 30th Anniversary edition har satellitradiostationen www.sirius.com öppnat en ny kanal, E Street Radio.
Man kan via hemsidan lyssna gratis som gäst i tre dagar, och det är fenomenal lyssning.
Idag sändes bland annat den kompletta ljudfilen från kommande DVDn Live at Hammersmith Odeon ´75 och även tidigare, även i samlarkretsar, helt ocirkulerade alternativa tagningar av låtarna på Born to run.
Fantastiska grejer, och rekommenderas mycket varmt för alla diggare av Bruce!!

Adressen igen: www.sirius.com

Det är tio låtar in i Lundells fantastiska konsert på Tyrol igår som det händer:
Läpparna börjar darra och jag känner hur tårarna bryter fram i ögonvrån.

Ulf Lundell spelar Inte ett ont ord, hymnen till sin då nyfödde son, en låt från skilsmässoplattan Den Vassa Eggen.
Det är så otroligt starkt att jag finner mej själv stå med gåshud över hela kroppen och kippa efter andan.
Låten är skriven ur ett skilsmässoperspektiv, men här finns några rader som berör mej så oerhört djupt.
Ni som känner till vår historia kring våra barns tillblivelse förstår kanske hur jag känner det när Lundell sjunger dessa rader till sin son:

Det är sant
att jag knappast trodde
att vi två skulle träffas
Men nån ville nåt annat
och jag är glad för det

Jag hade kunnat gå från spelningen redan efter denna låt, och kvällen hade varit fulländad för mej.
Om konserten i övrigt finns inget mer att säga än just Inte ett ont ord..

Uffe lirade Connemara på Tyrol igår.
En av de absolut sista låtar jag skulle tippat på inför detta 12 night stand.
Standarden är satt och nu kan verkligen allt hända resterande elva kvällar.
Enligt Lindqvist på GP har Lundell sagt att de har repat in femtifem låtar inför konserterna och siktar på minst åttio!!
Detta kan mycket väl bli Lundells finaste stund hittills, på karriärens höst (!?).

Och vilken underbar kontrast till senare års utslitna sommarturnéer.

Premiärkvällens låtlista enligt www.pafrifot.net:

1. FOXF
2. Stockholm City
3. Ärrad och Bränd
4. Hungerdepartementet
5. Hett Så Hett
6. Nästan Ditt Namn
7. Hippie
8. Man Igen
9. Odessa
10. Soldat kommer hem
11. Skyll på stjärnorna
12. Hon
13. Graham Greene Blues
14. S:t Kristofer
15. Jag hade en älskling en gång
16. Underlig Kärlek
17. Vinterland
18. Tuff Match
19. Öppen väg, öppen bil
20. Rött Vin & Whiskey
Paus
21. Aldrig Så Ensam
22. St Monica
23. Folket bygger landet
24. Hem med dej
Paus
25. Laglös
26. Connemara
27. Snart kommer änglarna att landa

Envisa rykten gör gällande att Bruce i december återigen kommer stå på scen med sina gamla vapendragare i E Street Band.
Det hela skall isåfall ske på klassisk mark i Convention Hall i Asbury Park, och datumen det snackas om är 12-17 december.

Ett fan lär i somras ha talat med en medlem i bandet om möjligheten att de skulle spela ihop i samband med 30-årsjubileet av Born to run.
Men det sades då att det inte gick att få till av logistiska skäl.
Denna bandmedlem tyckte dock att vi skulle hålla ögonen öppna "come december".

Time will tell.
Men det förefaller inte alls otroligt att Bruce nu vill dra igång det gamla E Street-loket igen inför 2006.
Förutom dessa spelningar har det ryktats en längre tid om ny platta och världsturné nästa år.
Det är härliga tider för oss Brucefantaster!!

Ikväll smäller det på klassiska Tyrol i Stockholm.
Ulf Lundell spelar den första av tolv kvällar på denna för honom intima scen.
Det har utlovats sällan spelade guldkorn och uddalåtar från hans i år trettio år långa karriär som skivartist.
Det kan verkligen bli hur bra som helst, om Lundell bara vill.
Det brukar ju vara lite si och så med den saken, tyvärr.

Själv ser jag konserten på fredag och kräver då att få höra I dina slutna rum.

På amazon.com har man i veckan som gått haft möjligheten att se två klipp från kommande Bruceboxen "Born to run 30th anniversary box set".
En komplett tagning av Born to run från DVDn som kommer ge oss konserten på Hammersmith Odeon i London 18 november 1975 plus 18 minuter av dokumentären "Wings for wheels: The making of Born to run" är vad vi fått se.
Att döma av ovanstående är det manna från himlen som når oss Brucenördar i mitten av november, den fjortonde närmare bestämt.
Det film-material vi kommer få ta del av är ren och skär magi och rockhistoria.

Köp denna låda.
Det är inte ett uppmaning, utan en regelrätt order.

Bruce vägrade plocka fram The Price You Pay i Minneapolis inatt också.

De närvarande fick dock turnépremiären av Thunder Road, låten som Bruce absolut inte skulle spela på turnén.
Vis av tidigare erfarenheter var det givet som amen i kyrkan att den skulle dyka upp till slut.
Jag protesterar inte.
Världens bästa låt är världens bästa låt även i år.

Ikväll tar Springsteen sin akustiska turné till Northrop Auditorium i Minneapolis.
Han har hittills spelat i runda slängar 120 olika låtar på den turné som drog igång i våras.
Men jag fortsätter vänta, sukta och längta...
När får vi höra grymt efterlängtade The Price You Pay igen?

...är en ruggigt bra låt från Lundells nya dubbelsläpp, Lazarus.

Överhuvudtaget är denna platta bra mycket bättre än vad vissa kritiker och fans vill få den till.
Men det är klart, väljer man att släppa sin tredje platta på ett år, och det är en dubbel, så får man väl räkna med att det blir en viss backlash.
Sen är det väl så att i Sverige så får man inte sticka ut för mycket, utan det gäller att följa "mallen".
Det heter att Lundell ältar, att Lundell upprepar sej och att han helt enkelt blir too much av allting.
Hallå?
Är påven katolik?

Den som följt Lundell de senaste 10 åren torde veta att denne man knappast följer gängse lagar och konventioner i branschen längre.
För den som vill och vågar se bortom den horisonten står ett mycket stabilt hantverk att finna där vi får träffa en Lundell som är frustrerad, förbannad och less, men som inte saknar varken självkritik eller humor.

Lazarus är bra.
Köp.

Nedanstående text har tidigare postats på pafrifot.net och springsteen.se

Albumet som tog mej in i vuxenvärlden (Born to Run 30 år)

Jag var 14 år gammal den där sommaren när Sverige drabbades av ”Brucefeber” och jag golvades av de där TV-bilderna från Nya Ullevi där Bruce sprang in på scen och fram till micken och vrålade ”ONE….TWUUU…..ONE, TWUU, THREEI, FAOOUR” och kickade igång Born in the USA.
Efter att ha lånat Born in the USA-plattan av min kusin och kopierat den till ett BASFC60-kassettband var jag fast.
Tidigare utgivningar från denne artist skulle utforskas, och först i tur blev det album som sades vara det bästa (om nu något kunde överträffa Born in the USA).

Jag minns det som igår.
Det där döfräcka utvikningsbara dubbelomslaget med en skäggig Bruce på framsidan lutandes mot axeln på den där store mörke saxofonisten på baksidan.
Likt en Jesusfigur som lutade sej mot en okrossbar klippa.
Jag gick fram till disken och bad att få lyssna på plattan, som på den tid då detta begav sej ej var silverskimrande utan svart, ca 30 centimeter i diameter och luktade vinyl.
På med de där stora hörlurarna, tickandet av nålen som läste vinylen och sen…..oj…piano och munspel…mycket vackert….och ….så den där RÖSTEN….!!

 
The screen door slams
Mary's dress waves
Like a vision she dances across the porch
As the radio plays
Roy Orbison singing for the lonely
Hey that's me and I want you only
Don't turn me home again
I just can't face myself alone again

Detta var första gången jag hörde Thunder Road.
De här inledande raderna knäckte mej rakt av.
Här var en kille som längtade ut, ut, ut och som visste hur han skulle nå dit.

Hey what else can we do now
Except roll down the window
And let the wind blow back your hair
Well the night's busting open
These two lanes will take us anywhere
We got one last chance to make it real
To trade in these wings on some wheels
Climb in back
Heaven's waiting down on the tracks


Holy crap.
För en 14-årig bybo på väg in i vuxenlivet var detta rena dynamiten.
Här fanns bilarna, tjejerna, längtan efter nåt bättre och en romantik som brände rakt in i själen.
Springsteens röst i slutraderna var rösten från en man som sjöng till sina belackare att nu jävlar är det min tur, jag har min tjej,  nu skall jag ut, och jag kommer att vinna.

And in the lonely cool before dawn
You hear their engines roaring on
But when you get to the porch they're gone
On the wind, so Mary climb in
It's a town full of losers
And I'm pulling out of here to win.

….och detta var första låten på plattan.
Vad som sedan följde var en inblick i en värld jag tidigare bara snuddat vid, men som plötsligt låg vidöppen framför mina fötter.

Musiken skall vi bara inte tala om.
För en kille hjärntvättad på dansband och Carl-Anton i Vita Bergen var detta musik så rå, så sexig och så direkt att blodet pumpade i ådrorna.
Jag menar, var det SÅ en saxofon skulle låta?
Det magnifika pianospelet, de vidunderliga gitarrerna och de bombastiska trummorna rev väggar omkring mej.

Titellåten är såklart ett kapitel för sej, men det har redan skrivits om och om igen.
Dock är nyckelraderna för mej i denna magnifika låt dessa.
Rader som än idag fyller mej med hopp när mörkret tenderar att lägga sej.

Someday girl I don't know when
we're gonna get to that place
Where we really want to go
and we'll walk in the sun

Poesi.

Hur kan man som 25-åring skriva en låt som Jungleland?
Herregud.
Bara öppningsraderna…...

The rangers had a homecoming in Harlem late last night
And the Magic Rat drove his sleek machine over the Jersey state line
Barefoot girl sitting on the hood of a Dodge
Drinking warm beer in the soft summer rain
The Rat pulls into town rolls up his pants
Together they take a stab at romance and disappear down Flamingo Lane

Mitt favoritmoment är dock när Bruce sjunger
From the churches to the jails tonight all is silence in the world
As we take our stand down in Jungleland
...och den där orgeln fövandlas från en panflöjt till en maffig kyrkorgel och hela bandet exploderar, och senare följer det där sanslösa saxsolot som man kan skriva essäer om.

Outside the street's on fire in a real death waltz
Between flesh and what's fantasy and the poets down here
Don't write nothing at all, they just stand back and let it all be
And in the quick of the night they reach for their moment
And try to make an honest stand but they wind up wounded, not even dead
Tonight in Jungleland

När slutorden klingar ut och Springsteen avslutar med sitt klassiska ylande står jag som ett fån vid den där skivdisken och undrar vad det är som just träffat mej.
Den där sommaren och det här besöket i skivaffären gav mej en mening, ett mål och en identitet som jag tidigare saknat.

När Springsteen 30 år efter releasen av Born to Run spelar in Storytellers för VH1 är det såklart ingen slump att avslutande låten är Thunder Road.
När Bruce avslutat låten förklarar han:

It was my invitation to a long and very earthly journey
hopefully in the company of someone you love, people you love, and in search of a home you can feel a part of.

Bruce, tack för sällskapet.
Jag är hemma.

 Fotnot: Den 25 augusti 2005 är det 30 år sen Born to Run släpptes.

Värdelöst vetande: Den skinnjacka Bruce bär på det klassiska omslaget är inte ens hans, utan tillhör dåvarande managern Mike Appel.