En sjuk jul
Devisen Det blir aldrig som man tänkt sej har sällan stämt bättre än på julen 2005 för familjen Carlsson.
Det började redan tre dagar innan dopparedan då frugan åkte på en rejäl bihålsinflammation som legat och lurat ett tag.
Pencillin, nässpray, knakade bihålor och fyra dagar senare så var det bättre.
Under tiden fick dock lilla tjejen en förkylning med rinnande näsa som sen gick över i vad vi antar har varit en ny tand.
På julaftons morgon, precis då vi hämtat barnas julstrumpor med paket i, fick lilla tjejen upp slem och spydde ordentligt fyra gånger.
Sen somnade hon i soffan vid halv nio på morgonen, vilket aldrig hänt tidigare.
Lillkillen och pappa mådde dock bra fram tills annandag jul, då förkylningen tog ett fast grepp även om oss.
Skrällhosta hos lillkillen och feberfrossa hos pappa och natten mellan tisdag och onsdag var allt annat än kul med en lessen liten tjej som hade ont i tänderna och en hostande lillkille som också fick diarré, troligen/förhoppningsvis av allt slem.
För första gången insåg jag i år att den julfrid man alltid upplevde som barn var en illusion skapad av välvilliga föräldrar.
Först nu fattar jag vilket enormt arbete våra föräldrar alltid gjorde så vi kusiner kunde titta på Kalle Anka och Karl-Bertil, och sen ge oss alla dessa julklappar samtidigt som de fick vara på vakt när vi lekte och stojade.
För att inte tala om all mat som skulle göras, plockas fram, ätas, dukas av och diskas bort.
Här är såklart den kvinnliga delen svårt överrepresenterad.
Av nån anledning var det alltid farsan och min farbror som satt och sov i varsin ände av soffan under Kalle Anka, och aldrig morsan eller faster.
Jag har nog inte sagt det förr men jag är full av vördnad och tacksamhet för de julaftnar vi fick som barn.
Jag kan bara hoppas att jag mitt i allt stoj kan få mina barn att känna samma förväntan och frid inför julen som vi fick känna.
Det har varit en lärorik jul mitt i allt hostande och snorande och jagande efter sömn.
Må väl allihop och ta hand om varann inför det stundande nyåret.
Det började redan tre dagar innan dopparedan då frugan åkte på en rejäl bihålsinflammation som legat och lurat ett tag.
Pencillin, nässpray, knakade bihålor och fyra dagar senare så var det bättre.
Under tiden fick dock lilla tjejen en förkylning med rinnande näsa som sen gick över i vad vi antar har varit en ny tand.
På julaftons morgon, precis då vi hämtat barnas julstrumpor med paket i, fick lilla tjejen upp slem och spydde ordentligt fyra gånger.
Sen somnade hon i soffan vid halv nio på morgonen, vilket aldrig hänt tidigare.
Lillkillen och pappa mådde dock bra fram tills annandag jul, då förkylningen tog ett fast grepp även om oss.
Skrällhosta hos lillkillen och feberfrossa hos pappa och natten mellan tisdag och onsdag var allt annat än kul med en lessen liten tjej som hade ont i tänderna och en hostande lillkille som också fick diarré, troligen/förhoppningsvis av allt slem.
För första gången insåg jag i år att den julfrid man alltid upplevde som barn var en illusion skapad av välvilliga föräldrar.
Först nu fattar jag vilket enormt arbete våra föräldrar alltid gjorde så vi kusiner kunde titta på Kalle Anka och Karl-Bertil, och sen ge oss alla dessa julklappar samtidigt som de fick vara på vakt när vi lekte och stojade.
För att inte tala om all mat som skulle göras, plockas fram, ätas, dukas av och diskas bort.
Här är såklart den kvinnliga delen svårt överrepresenterad.
Av nån anledning var det alltid farsan och min farbror som satt och sov i varsin ände av soffan under Kalle Anka, och aldrig morsan eller faster.
Jag har nog inte sagt det förr men jag är full av vördnad och tacksamhet för de julaftnar vi fick som barn.
Jag kan bara hoppas att jag mitt i allt stoj kan få mina barn att känna samma förväntan och frid inför julen som vi fick känna.
Det har varit en lärorik jul mitt i allt hostande och snorande och jagande efter sömn.
Må väl allihop och ta hand om varann inför det stundande nyåret.
Kommentarer
Trackback