DennisC

Det var sej likt.
En ny tjusig sekretär, lite nya tavlor upp, andra ner.
Det kändes lite stelt, ungefär som att vi kände lite på varann.
Det var tre och ett halvt år sen sist.
Då var vi nygifta och bodde i Habo.
Nu var vi där med två ljuvliga barnbarn som rörde allt man inte fick röra, och vi lever i mångt och mycket ett helt annat liv men ändå inte.

Nere på stan var det lika mysigt som vanligt, trots vinter och kyla.
På sommaren är där fantastiskt, och det kommer bli en ynnest att kunna åka dit igen.
Vågorna nere i viken rullade mäktigt, och en och annan vindsurfare försökte precis som då bemästra naturens krafter.

Jag trodde inte det skulle bli så.
I min enfald lekte jag till och med förmyndare för att jag trodde det var det bästa att det just inte skulle bli så.
I den situationen, just då, kändes det rätt men det blev till slut så fel.
Vem är jag att förmynda över en annan vuxen människas beslut?
Man varken kan eller får förmynda, eller fördöma.

Nu valde hon sin egen väg att gå, och för detta är jag så otroligt stolt och glad.
Det var hennes val och ingen annans, och jag stöder hennes beslut till 100%.
Det känns som ytterligare en pusselbit lagts på sin rätta plats.

Det blir med all säkerhet bra det här.
Trots mitt tidigare förmynderi.

Man lär så länge man lever.
En gammal klyscha som håller än.