DennisC

Ibland är det lustigt vad för minnen som dyker upp i huvudet helt oannonserat.
Plötsligt börjar jag tänka på och minnas min gamla farmor.
Min farmor dog 1992.
Hon hade då levt i 89 år och några månader, med andra ord ett liv längre än de flesta.
Hon föddes 1903 och var hela 43 år då hon födde sin yngste son, det vill säga min far.
Min farfar föddes 1898 och var med det fem år då bröderna Wright flög för första gången.
Det är ett ganska hisnande perspektiv.

Jag fick ett rätt speciellt förhållande till min farmor.
Jag gick ofta till henne efter skolan och fikade, och senare åt jag och farsan lunch hos henne när vi jobbade.
När jag funderar över mitt allra första minne av min farmor, så är det nog just att hon bakade så goda kakor och bullar.
Speciellt en smörhistoria med rött karamellfärgat socker på kanten.
Min äldre kusin var så galen i dem att han brukade få med sej en burk på semestern.

Överhuvudtaget är mina minnen av farmor ljusa.
Vi åkte ibland på söndagsutflykt med farmor och farfar och då företrädesvis till Gränna och Visingsö där farfar var uppvuxen.
Många blev de polkagrisar som man då fick med sej hem.
De röda var alltid godast.
Apropå godis hade farmor alltid en burk med godis på sin arbetsbänk hemma i lägenheten.
Den var aldrig tom, och där låg i 99 fall av 100 Marianne-godis, chockladitar med mintöverdrag.

Efter att min farfar dog 1983 så blev det ju ofta så att vi bjöd hem farmor på söndagsmiddag.
Vid ett av dessa tillfällen hade morsan gjort fläskfilé, vilket i mitten av 80-talet ansågs vara ganska "fint" att äta till middag.
Till saken hör att farmors hörsel blev sämre med åldern, så när farmor frågade vad vi åt och morsan svarade "fläskfilé" med viss stolthet i rösten, så svarade farmor "ja, det kvittar, gott var det".
Hon hade uppenbarligen inte hört vad morsan sa och vi skrattade gott åt detta då, och gör fortfarande.

Farmor hade ända in till slutet full koll på allt och alla.
Var det något hon inte gillade, företrädesvis Socialdemokratin i allmänhet och Olof Palme i synnerhet, så rynkade hon på näsan och sa ett långt "uuuuuuuuusch".
Var det något hon gillade var dock skrattet aldrig långt borta.

På jularna bakade hon nån slags mjuk knäck som fortfarande är oöverträffat julgodis.
Förmodligen kommer ingen nånsin kunna gör om det receptet.
Likaså var hennes efterrätt med vaniljsås med ugnsstekta äpplen otroligt god.
Det var nog inte direkt nån smalgrädde i den såsen om man säger så.

Farmor fick två strokes med täta mellanrum senvintern 1992 och dog kort därefter.
Jag hade den stora förmånen att få vara med då detta långa liv ändades, och även om jag då grät floder är detta ett av de finaste ögonblick jag tills idag varit med om.
Omringad av sina nära och kära drog denna lilla späda kropp sitt sista andetag och så fanns inte lilla farmor mer.

Tyvärr fick du aldrig träffa min fru och mina två underbara barn.
Men jag är helt övertygad om att du sitter nånstans däruppe med farfar och kollar på oss och skrattar åt lilla tjejens rackartyg och åt lillkillens leende.
Och när Göran Persson är på TV så kan jag än idag se dej framför mej hur du rynkar näsan och säger "uuuuuuuuusch".

Vi ses senare, farmor.
Jag vet att du kommer ha en bytta vaniljsås stående åt mej då.