"Magic" den 2 oktober
Så kom då den efterlängtade pressreleasen från shorefire.com.
Den 2 oktober (vilket troligen blir den 1 oktober i europa) släpps Springsteens album "Magic", hans första samarbete i studio med E Street Band sen The Rising 2002.
Ett oerhört efterlängtat släpp för undertecknad.
Det var först och främst som frontfigur och bandleader för The E Street Band som jag en gång föll pladask för den lille mannen med det karaktäristiska underbettet från New Jersey.
Gubbarna, och numer också gummorna, i The E Street Band har för mej varit så mycket mer än ett kompband.
De har stått för en genuinitet, ett broderskap och en trygghet genom i princip hela mitt vuxna liv.
Det må låta högdraget, men det har sagts förr:
Jag vore inte den jag är idag om vore det inte för denna musik, för denne artist och för detta fenomenala band.
Att de nu återigen är aktuella med både platta och världsturné är egentligen helt osannolikt med tanke på åldern på bandet och sannolikheten att någon av dem skulle ha fallit ifrån under vägen på grund av sjukdom eller rent utav dödsfall.
Men de är fortfarande med på banan, och ingen är gladare än jag.
Tills plattan har kommit och jag kan bedöma musiken som sådan så är den egentligen av underordnad betydelse.
Springsteen manager Jon Landau säger att plattan är a high energy rock CD. It's light on its feet, incredibly well played by Bruce and the members of the E Street Band, and, as always, has plenty to say. It's also immensely entertaining.
Det sägs också att plattan till viss del är en återgång till den pop-romantik som står att finna på Springsteens 70-talsalster.
Det behöver egentligen inte betyda ett skit.
Det är Jon Landaus förbannade skyldighet att pumpa upp förväntningarna inför detta skivsläpp, och med producent Brendan O´Brien bakom studiospakarna finns risken att ljudmattan blir lika grötig och opersonlig som på The Rising.
Men jag vill inte lyssna på det örat, eller ens tro det.
Tills motsatsen är bevisad går jag omkring med ett fånigt flin på läpparna.
Jag tror verkligen att Bruce vill göra ett album som knäpper oss på näsan och säger att Vad säger ni nu då?.
Gnistorna sprakar på E Street igen och man blir bara glad.
Lika upprymd blir jag av det promofoto som medföljer pressreleasen.
Fotot är naturligtvis en skamlös flört med Springsteens förflutna och skulle kunna kallas smått osmakligt nostalgiskt, men är samtidigt så vansinnigt coolt att man bara flinar.
Symboliken är solklar.
Uppkavlade ärmar, nedknäppt skjorta, rufsigt hår, THE look och så då fingrarna som nonchalant tappar på den gamla klassiska gitarren och jag hör bara orden Yes, here she is again. Are you ready for some serious houserocking?
Det kan du ge dej fan på att vi är!!
Den 2 oktober (vilket troligen blir den 1 oktober i europa) släpps Springsteens album "Magic", hans första samarbete i studio med E Street Band sen The Rising 2002.
Ett oerhört efterlängtat släpp för undertecknad.
Det var först och främst som frontfigur och bandleader för The E Street Band som jag en gång föll pladask för den lille mannen med det karaktäristiska underbettet från New Jersey.
Gubbarna, och numer också gummorna, i The E Street Band har för mej varit så mycket mer än ett kompband.
De har stått för en genuinitet, ett broderskap och en trygghet genom i princip hela mitt vuxna liv.
Det må låta högdraget, men det har sagts förr:
Jag vore inte den jag är idag om vore det inte för denna musik, för denne artist och för detta fenomenala band.
Att de nu återigen är aktuella med både platta och världsturné är egentligen helt osannolikt med tanke på åldern på bandet och sannolikheten att någon av dem skulle ha fallit ifrån under vägen på grund av sjukdom eller rent utav dödsfall.
Men de är fortfarande med på banan, och ingen är gladare än jag.
Tills plattan har kommit och jag kan bedöma musiken som sådan så är den egentligen av underordnad betydelse.
Springsteen manager Jon Landau säger att plattan är a high energy rock CD. It's light on its feet, incredibly well played by Bruce and the members of the E Street Band, and, as always, has plenty to say. It's also immensely entertaining.
Det sägs också att plattan till viss del är en återgång till den pop-romantik som står att finna på Springsteens 70-talsalster.
Det behöver egentligen inte betyda ett skit.
Det är Jon Landaus förbannade skyldighet att pumpa upp förväntningarna inför detta skivsläpp, och med producent Brendan O´Brien bakom studiospakarna finns risken att ljudmattan blir lika grötig och opersonlig som på The Rising.
Men jag vill inte lyssna på det örat, eller ens tro det.
Tills motsatsen är bevisad går jag omkring med ett fånigt flin på läpparna.
Jag tror verkligen att Bruce vill göra ett album som knäpper oss på näsan och säger att Vad säger ni nu då?.
Gnistorna sprakar på E Street igen och man blir bara glad.
Lika upprymd blir jag av det promofoto som medföljer pressreleasen.
Fotot är naturligtvis en skamlös flört med Springsteens förflutna och skulle kunna kallas smått osmakligt nostalgiskt, men är samtidigt så vansinnigt coolt att man bara flinar.
Symboliken är solklar.
Uppkavlade ärmar, nedknäppt skjorta, rufsigt hår, THE look och så då fingrarna som nonchalant tappar på den gamla klassiska gitarren och jag hör bara orden Yes, here she is again. Are you ready for some serious houserocking?
Det kan du ge dej fan på att vi är!!
Kommentarer
Trackback