DennisC

Förra helgen besökte vi fäderneslandet, det vill säga Habo.
Jag tog mej för en gångs skull tid att åka ut för promenad till den samling små skogsgölar som i mina yngre år besöktes väldigt frekvent med fiskespöet i högsta hugg.
Denna gång fanns inget fiskespö att tillgå, så det blev till att beväpna sej med kamera istället.



Det ligger fem små gölar i en rad från den lilla landsvägen och in i skogen.
Sjön längst in är den största och den med särklass mest liv i vad gäller fisk.
Det gällde då, och gäller vad jag har hört även nu.
Den lilla oansenliga skogsgölen har visat sej hysa ett anmärkningsvärt bestånd av abborrar i kilo-klassen.
Jag har själv lyckats lura upp en bjässe på 950 gram en gång i tiden, och så sent som i vintras fångades en abborre på angelfiske som vägde 1200 gram.
Maffigt!



Det är en märklig känsla att strosa runt i tystnaden och inse att på vissa ställen står tiden faktiskt alldeles still.
Det är säkert 3-4 år sen jag var här sist, men jag tycker mej känna igen varje träd och varje stubbe utmed stigen runt sjön.
Jag tycker mej till och med känna igen korparna som flyger över trädtopparna.
Visst var ni här den där kvällen när vi fyra tuffa grabbar på 15 år grillade och sov över i vindskydden där uppe på kullen?

Och höstens färger är verkligen otroligt vackra.
Särskilt när det är helt stilla och alldeles klart.



Jag får skärpa till mej och se till att dra med mej fru och barn hit till sommaren.
Då får det icke glömmas metspö, kastspö, håv och en rejäl fikakorg.
Bäva månde storabborrarna.

Om jag nu kan hitta den där kolsvarta jiggen nånstans vill säga...