DennisC

Just hemkommen efter grillkväll hos svärfar.
Frugan med svärmor och syster är denna helg i Malmö och vilar upp sej (läs shoppar och nuter av god mat), så ikväll bjöd svärfar in oss och barnas kusiner med pappa till grillkväll.
Mysigt och riktigt gott.
Efter gårdagskvällens mindre lustiga nattningsprocedur med lilla tjejen (gallskrik och sovvägran innan slutlig sömn strax innan nio) beslutade jag mej idag för att ta på dem pyjamas och ge dem välling i vagnen på vägen hem.
Planeringen funkade perfekt!
De somnade som små stockar i vagnen och jag bar in dem i sina sängar vid kvart i åtta.
Det känns extremt lyxigt!
Nu blir det en (eller två) Starobrno framför TVn och zappande mellan "Henkes" avskedmatch i Barcelona och NHL-slutspel mellan Carolina och New Jersey.
Hockey-VM rör mej inte i ryggen.

Skål!

Klockan är 07.20 söndag morgon och det ligger en hängig liten tjej i soffan och ser sej själv som sju månaders bebis på babysim på TVn.
Mamma ligger och sover i lilla tjejens nya fina säng och lillkillen leker på rummet.

Frugan däckade in i magsjuka i fredags kväll, och igår kväll kräktes lillkillen två gånger.
Som tur är verkar han vara pigg idag igen.
Även Anna mådde bättre inatt.
Jag själv har klarat mej så långt (peppar, peppar, ta i trä).
Men lilla tjejen är riktigt blek om nosen idag och orkar inte ens busa med lillebror.
Jobbigt.
Trist när sjukdomarna avlöser varandra.
Vi skulle åkt på bio med lilla tjejen idag för första gånge för att se lilla spöket Laban.
Men det får bli någon annan gång.
Nu hoppas jag att vi alla skall få bli friska och krya igen.
Det var ett tag sen sist känns det som.

En efterlängtad helg går mot sitt slut.
Vi ha varit barnlediga.

I fredags morse skjutsade jag våra ögonstenar 16 mil österut till farmor och farfar.
Det var såklart med dubbla känslor jag efter någon timmes fika ensam styrde kosan västerut igen, men vi har haft en riktigt skön och avkopplande helg.
I fredags intogs after work-buffé på O´Learys i goda vänners lag, och igår strosades det i affärer, fikades och gratulerades 30-åring/förlovning.
Igårkväll åt vi lite Tapasrätter för oss själva och såg en film.
En mycket välbehövlig andhämtning i vardagen, helt klart.
Men nu är jag i startgroparna för att möta upp våra små älsklingar i Borås och vi längtar såklart ihjäl oss efter dem.
Lilla tjejen har åkt "pulk" med farfar och lillkillen har busat med farmor och ikväll skall vi mysa med dem i soffan framför bolibompa och de skall dricka sin välling och jag skall känna att man faktiskt har det förbannat bra.

Devisen Det blir aldrig som man tänkt sej har sällan stämt bättre än på julen 2005 för familjen Carlsson.
Det började redan tre dagar innan dopparedan då frugan åkte på en rejäl bihålsinflammation som legat och lurat ett tag.
Pencillin, nässpray, knakade bihålor och fyra dagar senare så var det bättre.
Under tiden fick dock lilla tjejen en förkylning med rinnande näsa som sen gick över i vad vi antar har varit en ny tand.
På julaftons morgon, precis då vi hämtat barnas julstrumpor med paket i, fick lilla tjejen upp slem och spydde ordentligt fyra gånger.
Sen somnade hon i soffan vid halv nio på morgonen, vilket aldrig hänt tidigare.

Lillkillen och pappa mådde dock bra fram tills annandag jul, då förkylningen tog ett fast grepp även om oss.
Skrällhosta hos lillkillen och feberfrossa hos pappa och natten mellan tisdag och onsdag var allt annat än kul med en lessen liten tjej som hade ont i tänderna och en hostande lillkille som också fick diarré, troligen/förhoppningsvis av allt slem.

För första gången insåg jag i år att den julfrid man alltid upplevde som barn var en illusion skapad av välvilliga föräldrar.
Först nu fattar jag vilket enormt arbete våra föräldrar alltid gjorde så vi kusiner kunde titta på Kalle Anka och Karl-Bertil, och sen ge oss alla dessa julklappar samtidigt som de fick vara på vakt när vi lekte och stojade.
För att inte tala om all mat som skulle göras, plockas fram, ätas, dukas av och diskas bort.
Här är såklart den kvinnliga delen svårt överrepresenterad.
Av nån anledning var det alltid farsan och min farbror som satt och sov i varsin ände av soffan under Kalle Anka, och aldrig morsan eller faster.

Jag har nog inte sagt det förr men jag är full av vördnad och tacksamhet för de julaftnar vi fick som barn.
Jag kan bara hoppas att jag mitt i allt stoj kan få mina barn att känna samma förväntan och frid inför julen som vi fick känna.

Det har varit en lärorik jul mitt i allt hostande och snorande och jagande efter sömn.

Må väl allihop och ta hand om varann inför det stundande nyåret.

Så var den helgen till ända.
Äntligen lite kyla och klart väder.
Kanonskönt promenadväder och man blir ju rejält mycket piggare av solen än när det blåser snålt och är tre plusgrader och gråare än Bosse Ringholm.

Igår var vi på julmarknad i Haga.
Vi fikade på Café Kringlan med barna och det är ju som en halv kommandoräd att få ur dem ur vagnen, in på Caféet, av med kläderna, lillkillen i barnstolen och gå och köpa fika.
Men det funkar och det är skitmysigt.

Lustigt är det också att många pratar med barna, och oss, när man är ute.
Det är fler än en som trott att de är tvillingar då de sitter i vagnen, och det är klart, om nåt år eller så är väl lillkillen lika stor som lilla tjejen.
Han är för frän.
Nu har han börjat "prata" redigt också.
Han rynkar näsan, lyfter armarna och "na-na-na-na-naaaa".
Svarar man likadant så flinar han och börjar gurgla av skratt.

Lilla tjejen har blivit en hejare på att lägga pussel.
Försöker man finta henne med att ge henne pusslet upp-och-ner tittar hon lite på det, men sen hamnar bitarna på rätt plats iallafall och "sååååå", följt av en applåd och stort leende.
Man blir helt varm inombords.

Nu är det jul igen och måtte stressen utebli, glädjen bli stor och lugnet infinna sej.
Det finns hopp.
Som alltid.

Operation Törnrosa har inletts.

Måltavla:



Målet med op:
Att få måltavla att sova hela nätterna.

Lägesrapport natt 1:
Målet för operationen vaknar tre gånger mellan 00.00 och 03.00
Klockan 03.00 ca förflyttas måltavlan till bred dubbelsäng invid moder.
Fader gör en strategisk kringmanöver och lägger sej i soffa i vardagsrum.
Klockan 03.30 vägrar måltavlan fortfarande att sova.
Klockan 04.00 ca är måltavlan oerhört förbannad över utebliven välling.
04.30 ca, måltavlan tystnar varpå sömn åter infinner sej ca 05.00.
05.30, faders klocka ringer efter en dryg trekvarts sömn, moder ännu sömnlös.

Op fortgår kommande nätter tills målet med operationen anses tillfredsställande uppnått.
Over and out.

Det var sej likt.
En ny tjusig sekretär, lite nya tavlor upp, andra ner.
Det kändes lite stelt, ungefär som att vi kände lite på varann.
Det var tre och ett halvt år sen sist.
Då var vi nygifta och bodde i Habo.
Nu var vi där med två ljuvliga barnbarn som rörde allt man inte fick röra, och vi lever i mångt och mycket ett helt annat liv men ändå inte.

Nere på stan var det lika mysigt som vanligt, trots vinter och kyla.
På sommaren är där fantastiskt, och det kommer bli en ynnest att kunna åka dit igen.
Vågorna nere i viken rullade mäktigt, och en och annan vindsurfare försökte precis som då bemästra naturens krafter.

Jag trodde inte det skulle bli så.
I min enfald lekte jag till och med förmyndare för att jag trodde det var det bästa att det just inte skulle bli så.
I den situationen, just då, kändes det rätt men det blev till slut så fel.
Vem är jag att förmynda över en annan vuxen människas beslut?
Man varken kan eller får förmynda, eller fördöma.

Nu valde hon sin egen väg att gå, och för detta är jag så otroligt stolt och glad.
Det var hennes val och ingen annans, och jag stöder hennes beslut till 100%.
Det känns som ytterligare en pusselbit lagts på sin rätta plats.

Det blir med all säkerhet bra det här.
Trots mitt tidigare förmynderi.

Man lär så länge man lever.
En gammal klyscha som håller än.

Det är grått, trist och dystert ute.
Regn och marginella plusgrader.
I spårvagnen på väg till jobbet kurar folk ihop sej i täckjackorna och trycker näsan ner i närmaste Metro för att läsa om Idol-Agnes och tretusen reklamannonser.

Då är det riktigt skönt att konstatera att frugan igår fick jobb.
En halvtidstjänst på 50 procent som senare är meningen skall kunna bli 75 procent.
Detta innebär också att jag från mitten av januari kommer vara pappaledig 60%.
Det innebär samtidigt såklart stora fördelar för barna som nu kommer ha antingen mamma eller pappa hemma det närmaste året.
Det känns som en viktig pusselbit nu föll på plats, och en bättre julklapp kunde vi knappast få.
Det känns mycket, mycket bra.

Men roligast igår var kanske ändå att lillkillen fick sin första tand!!
Han var på ännu mer kalashumör än vanligt igår kväll, och sov för första gången på mycket länge hela natten.
Vem bryr sej då om skitväder en dag som denna?

..om ni hittar familjen Carlsson i Kungsbacka eller dess absoluta närhet om några år eller så.
Det är förbaskat fint där nere.
Perfekt avstånd till Göteborg och nära till havet, och ändå en skön småstadskänsla.

Det blir spännande att se var vårt radhus kommer stå till slut.

Vecka 47 på väg mot sitt slut.
Ytterligare en vecka som försvunnit snabbare än man hinner säga måndag.
En vecka med blandad kompott av oro, glädje, ilska, uppgivenhet och lycka.
En alldeles vanlig vecka med andra ord.

Slutar tre idag som vanligt.
Hela familjen kommer och hämtar pappa på jobbet idag.
Lilla tjejen kommer direkt från dagis.
Hon verkar trivas bra, men har varit lite orolig senaste dagarna.
Hon pockar rejält på uppmärksamheten hemma om kvällarna med allt vad det innebär.
Det börjar nog gå upp för henne vad dagis är för något.
Man får ett styng av ångest i hjärtat emellanåt, men inser samtidigt att detta är det bästa för hela familjen, lilla tjejen inkluderat.
Sen får Anna Wahlgren komma med vilka moralpredikningar hon vill.
Bara för att man fött nio barn betyder det inte att man är hela Sveriges morsa.

I eftermiddag blir det lek och stoj med barna när frugan åker och handlar.
Sen blir det den vanliga ritualen med gröt, bad, pyjamas, lek, bolibompa (eller "bollibolli" som lilla tjejen säger), välling och krasch i säng.
Nu pratar jag alltså om barnen, så ingen drar några förhastade slutsatser.
Herr och fru Carlsson avrundar sedan kvällen med god mat och ett glas gott vin.
Då är det fredag och då är det helg.

Må väl därute och ta hand om varandra.

Det är ju verkligen kanon att det skall behöva ta över fyra veckor att få sin begäran om tillfällig föräldrapenning godkänd och utbetald.
Ett lysande sätt att förmå männen att vara hemma så mycket som möjligt med barna.

Ja, jag dryper av sarkasm.
Det är rene skiten att inte detta kan fungera bättre.
Senaste budet är dock att mitt lokala kontor har stängt av alla telefonlinjer för att komma ikapp.
Väl så.
Kanske det blir bot och bättring nån gång i framtiden.
Förmodligen lagom tills jag blir farfar.

Ibland är det lustigt vad för minnen som dyker upp i huvudet helt oannonserat.
Plötsligt börjar jag tänka på och minnas min gamla farmor.
Min farmor dog 1992.
Hon hade då levt i 89 år och några månader, med andra ord ett liv längre än de flesta.
Hon föddes 1903 och var hela 43 år då hon födde sin yngste son, det vill säga min far.
Min farfar föddes 1898 och var med det fem år då bröderna Wright flög för första gången.
Det är ett ganska hisnande perspektiv.

Jag fick ett rätt speciellt förhållande till min farmor.
Jag gick ofta till henne efter skolan och fikade, och senare åt jag och farsan lunch hos henne när vi jobbade.
När jag funderar över mitt allra första minne av min farmor, så är det nog just att hon bakade så goda kakor och bullar.
Speciellt en smörhistoria med rött karamellfärgat socker på kanten.
Min äldre kusin var så galen i dem att han brukade få med sej en burk på semestern.

Överhuvudtaget är mina minnen av farmor ljusa.
Vi åkte ibland på söndagsutflykt med farmor och farfar och då företrädesvis till Gränna och Visingsö där farfar var uppvuxen.
Många blev de polkagrisar som man då fick med sej hem.
De röda var alltid godast.
Apropå godis hade farmor alltid en burk med godis på sin arbetsbänk hemma i lägenheten.
Den var aldrig tom, och där låg i 99 fall av 100 Marianne-godis, chockladitar med mintöverdrag.

Efter att min farfar dog 1983 så blev det ju ofta så att vi bjöd hem farmor på söndagsmiddag.
Vid ett av dessa tillfällen hade morsan gjort fläskfilé, vilket i mitten av 80-talet ansågs vara ganska "fint" att äta till middag.
Till saken hör att farmors hörsel blev sämre med åldern, så när farmor frågade vad vi åt och morsan svarade "fläskfilé" med viss stolthet i rösten, så svarade farmor "ja, det kvittar, gott var det".
Hon hade uppenbarligen inte hört vad morsan sa och vi skrattade gott åt detta då, och gör fortfarande.

Farmor hade ända in till slutet full koll på allt och alla.
Var det något hon inte gillade, företrädesvis Socialdemokratin i allmänhet och Olof Palme i synnerhet, så rynkade hon på näsan och sa ett långt "uuuuuuuuusch".
Var det något hon gillade var dock skrattet aldrig långt borta.

På jularna bakade hon nån slags mjuk knäck som fortfarande är oöverträffat julgodis.
Förmodligen kommer ingen nånsin kunna gör om det receptet.
Likaså var hennes efterrätt med vaniljsås med ugnsstekta äpplen otroligt god.
Det var nog inte direkt nån smalgrädde i den såsen om man säger så.

Farmor fick två strokes med täta mellanrum senvintern 1992 och dog kort därefter.
Jag hade den stora förmånen att få vara med då detta långa liv ändades, och även om jag då grät floder är detta ett av de finaste ögonblick jag tills idag varit med om.
Omringad av sina nära och kära drog denna lilla späda kropp sitt sista andetag och så fanns inte lilla farmor mer.

Tyvärr fick du aldrig träffa min fru och mina två underbara barn.
Men jag är helt övertygad om att du sitter nånstans däruppe med farfar och kollar på oss och skrattar åt lilla tjejens rackartyg och åt lillkillens leende.
Och när Göran Persson är på TV så kan jag än idag se dej framför mej hur du rynkar näsan och säger "uuuuuuuuusch".

Vi ses senare, farmor.
Jag vet att du kommer ha en bytta vaniljsås stående åt mej då.

När dagispersonalen på tredje dagen säger att Emmie verkar vara en trygg liten tjej så blir man som pappa sprickfärdig av stolthet och växer med en sisådär två meter...på längden.

Jag är idag även oerhört stolt över min fru av orsaker jag inte går närmare in på här.
Du är det bästa som finns!!
Jag älskar dej!!

Idag skall lilla tjejen skolas in på dagis.
Den första av många milstolpar i ett liv som vi för tre år sen aldrig trodde vi skulle få dela.
När jag satt i bilen på väg till jobbet så for det oändligt många tankar genom huvudet.
Beskedet vi fick att jag i princip var steril, känslan av total maktlöshet, det kämpiga första halvåret 2003 då vi gick igenom provrörsbefruktningen med allt vad det innebär av behandlingar och hopp och förtvivlan om vartannat.
Det fantastiska beskedet att "vi" blivit gravida, att vi skulle få ett litet barn, hela graviditeten och sen det där ofattbara ögonblicket när det lilla, lilla huvudet tittar ut och det första skriket.
Det är, och kommer förbli, det största ögonblicket i mitt liv.
Hon kom ut och var alldeles blåslagen i ansiktet och hade tillplattad näsa, och ändå var hon det vackraste jag nånsin sett.
Hon var en fröken nyfiken redan från första dagen och har så förblivit.
Hon var så otroligt efterlängtad att jag ryser när jag tänker tillbaka på de snart 20 månader som gått och att hon till och med hunnit få en lillebror, helt bortom läkarvetenskapens logik.

Störst av allt är kärleken, heter det ju.
Så sant, så sant.
Den stora kärleken skall nu hjäpa den här lilla bestämda damen att ta sina första stora steg ut i vida världen, och det känns i hjärtat.
En blandning av oro, ångest, glädje och stolthet.

En dag var du plötsligt här
efterlängtad och kär
Du kom till oss som en stormvind
och jag fick äntligen krama din goa kind
Nu är det dags att ta klivet ut
du gör det säkert med ditt glädjetjut
För livet är ju det bästa som finns
speciellt när man får leka prinsessa och prins
med en massa nya små vänner
som allihop du snart känner
Sen kommer du hem till mamma, pappa och lillebror
lilla tjej, tänk att du blivit så stor

Pappa älskar dej